This thesis examines whether the UK's General Anti-Abuse Rule (GAAR) unjustifiably permits the judiciary to take account of the taxpayer's motives, intentions and purposes for the purpose of determining tax liability. It will be argued that the UK GAAR does permit consideration of these factors, which, it will be argued, is undesirable because of the subjective nature of these terms and the possibility of judges ascribing a motive, intention or purpose on the taxpayer which may not be factual in reality. Although the GAAR has attracted much commentary, there has been little to explain how the GAAR allows the taxpayer's motives, intentions and purposes for embarking on an arrangement to be scrutinised by HMRC and the courts. This discussion hopes to fill this gap, especially in respect of whether and how the provisions of the GAAR can allow for a "motive test", how such a test may be applied in practice, and whether the GAAR can still be considered to have a targeted scope in light of factors that are arguably subjective. An allied issue that is examined is whether the implementation of the UK GAAR was needed given that the courts can apply the principle established in WT Ramsay Ltd v IRC1 to cases on tax avoidance. In developing the arguments presented in this thesis, the approaches of a number of Western jurisdictions will be examined. The selected jurisdictions chosen include; the United States of America, Australia, New Zealand, South Africa and Canada. These countries, with the exception of the United States of America, have a general anti-avoidance legislation in place and the majority of them include an anti-abuse provision in their general anti-avoidance rules. The thesis concludes that the UK GAAR is unique in taking into account the taxpayer's intentions. The UK GAAR also makes reference to the purpose of the taxpayer's arrangement. These factors, taken together, can result in scrutinisation of the taxpayer's own motive, intention or purpose. It will be suggested that the scope of the UK GAAR is much wider than it was ostensibly designed to be and that it is likely to rely heavily on the discretion of judges. Therefore, suggestions as to the ways in which the GAAR could move towards a more objective approach are given.

For some time now, the EU has worked on managing the tax issues that have spawned from companies establishing subsidiaries in various Member States. These tax issues have concerned that of double taxation leading to the conception of the Parent-Subsidiary Directive (2011/96/EU, the PSD). One of the main purposes of the PSD is to prevent double taxation. The PSD aimed to create a mutual taxation system for parent companies, with subsidiaries in other Member States, as it was deemed essential. However, it was a mutual taxation system with regards to dividends paid from subsidiaries to parent companies, which meant there were still discrepancies to be found – and, as it turned out, exploited by companies seeking to gain an illegitimate tax advantage. Consequently, the EU announced the ‘de minimis’ anti-abuse rule in the PSD, whereby adoption was mandatory, for all Member States, so long as a Member State’s current tax legislation does not meet the requirements set forth by the anti-abuse rule. One of the main purposes of the anti-abuse rule was to ensure an improved legal clarity and security as well as preventing the abuse of the provisions as established in the PSD. The idea behind the anti-abuse rule is, thereby, perceived as well meaning although remarks have been made, by various authorities, regarding the prevalent flaws the anti-abuse rule is plagued by. There have been remarks against the anti-abuse rule’s conception to begin with, as it goes against the general principles of subsidiarity and proportionality. Furthermore, there have been remarks regarding the vagueness of the prerequisites and wording in the anti-abuse rule, contrary to the main purposes of the anti-abuse rule as established by the EU.   In this study, the author will examine whether or not the criticism is justified, primarily by focusing on the possibilities of concretising the wording in the anti-abuse rule. This will be achieved by examining six Member States to determine how their respective adoption has fared. Also, the anti-abuse rule’s contribution to legal clarity and security will be determined, to discern whether or not the anti-abuse rule functions in accordance with its main purpose.   The author has found that the anti-abuse rule is indeed in accordance with the general principles of subsidiarity and proportionality given the proven inability of the individual Member States to devise a common solution to the aforementioned tax issues, as well as the fact that the extent of the measure is appropriate, considering the issue at hand. Furthermore, six Member States have been examined, to determine how their respective adoption of the anti-abuse rule have fared. Three Member States have chosen to adopt the anti-abuse rule whereas the remaining three have chosen to refrain on the grounds that it has been deemed superfluous, seeing as their current legislation already meets the minimum requirements as established in the provisions of the anti-abuse rule. The Member States that have chosen to implement the anti-abuse rule have done so by adopting the vague wording verbatim, giving credence to the notion that they refrained from interpreting and/or rephrasing the wording as it is perceived as not only vague but also occasionally abstract, thus difficult to concretise. Not only does this mean that the anti-abuse rule should be regarded as that of inferior standard, as far as legal clarity and security go, but also that it lacks transparency and should thereby be regarded as nigh counterproductive. / EU har sedan länge arbetat med att hantera de beskattningsfrågor som uppkommer i takt med att bolag etablerar dotterbolag i en annan medlemsstat. Dessa frågor berör exempelvis dubbelbeskattning varpå EU upprättade Moder- och Dotterbolagsdirektivet (2011/96/EU, nedan benämnt PSD) som avsåg hjälpa bolag undslippa denna problematik. Direktivet tog sikte på att skapa gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater – då det ansågs viktigt med enhetliga beskattningsregler inom EU. Det ska observeras att denna enhetlighet enbart sträcker sig till vinstutdelning som lämnas från dotterbolag till moderbolag i en annan medlemsstat, vilket innebar att olikheter fortfarande förelåg i övriga beskattningsfrågor. Detta ledde sedermera till att multinationella bolag kunde utnyttja medlemsstaternas olikheter genom att företa arrangemang som resulterade i en otillbörlig skattefördel.   Företagandet av sådana arrangemang ledde till att EU valde att upprätta en de minimis-bestämmelse i PSD som var obligatorisk för samtliga medlemsstater att implementera, givet att deras nationella lagstiftningar inte redan uppfyllde bestämmelsens minimikrav. Denna bestämmelse kom sedermera att benämnas anti-missbruksbestämmelsen och ämnade tillföra en högre grad klarhet och säkerhet för att tydligare belysa de arrangemang som anses godtagbara och som inte ämnade missbruka PSD:s bestämmelser, där syftet bakom missbruket av PSD var att anskaffa skattefördelar. Tanken bakom anti-missbruksbestämmelsen är således godartad men likväl är bestämmelsen inte utan brister, samtidigt som den ifrågasätts från olika instanser. Det har påpekats att bestämmelsen inte bör ha upprättats, till att börja med, då den strider mot subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, som är fördragsstadgade. Vidare har det påpekats att rekvisiten i anti-missbruksbestämmelsen är otydliga och tillför således inte den klarhet och säkerhet enligt EU:s syfte.   Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida den nya anti-missbruksbestämmelsens ordalydelse kan konkretiseras, vilket görs efter att ha klarlagt hur sex utvalda medlemsstater gått till väga med implementeringen av nämnd bestämmelse. Slutligen utreds huruvida anti-missbruksbestämmelsens bidrag till klarhet och säkerhet görs i enlighet med dess syfte. Författaren har i denna uppsats kommit fram till att anti-missbruksbestämmelsen är förenlig med såväl subsidiaritetsprincipen som proportionalitetsprincipen, då medlemsstaterna, till dags dato, inte förmått hitta en lösning utan EU:s involverande samtidigt som EU:s ingripande står i proportion till målet med åtgärden. Det har funnits att medlemsstaterna som implementerat anti-missbruksbestämmelsen har avstått från att tolka och anpassa anti-missbruksbestämmelsen varför bestämmelsens vaga ordalydelse återfinns i respektive lands lagbestämmelser. Anledningen bakom varför de avstått från att tolka bestämmelsen anser författaren bero på att bestämmelsen är vag, stundtals abstrakt, med anledning av de rekvisit som begagnas. Detta medför att bestämmelsen blir svår att konkretisera, varför det kan anses att en av EU:s målsättningar – att bidra till ökad klarhet och säkerhet – inte kan anses uppfyllt. Vidare har anti-missbruksbestämmelsen lett till en minskad förutsebarhet och rättssäkerhet, varför bestämmelsen inte bara bör anses undermålig utan även nära inpå kontraproduktiv.

Uppsatsens syfte är att utreda hur EU:s förändringar i moder/dotterbolagsdirektivet kommer att påverka svensk lagstiftning i form av IL och SFL. Förändringarna i direktivet har gjorts för att förhindra bolagens användande av s.k. hybridlån för att uppnå dubbel icke-beskattning i medlemsstater. Utöver den här förändringen har det även infogats gemensamma skatteflyktbestämmelser i direktivet, bestämmelser som samtliga medlemsstater måste följa. Sverige har sedan tidigare implementerat moder/dotterbolagsdirektivet i svensk lagstiftning och har även en lag mot skatteflykt. Skatteflykt är idag ett erkänt problem inom EU och de olika medlemsstaternas nationella lagstiftningar skiljer sig åt mellan varandra, därför har det ansetts nödvändigt att försöka skapa en gemenskap mellan medlemsstaternas lagstiftningar. För att uppfylla uppsatsens syfte har vi utrett de antagna förslagen från EU och gjort jämförelser med svensk lagstiftning, i syfte att se hur den svenska lagstiftningen kommer att påverkas av de ändrade reglerna i moder/dotterbolagsdirektivet. Tanken är inte att föreslå en lydelse av reglerna i svensk lagstiftning, utan enbart att utreda hur IL och SFL kommer att påverkas när direktivets ändringar implementeras innan slutet av år 2015. Slutsatsen enligt vår mening blir att Sverige troligtvis inte kommer behöva ändra den svenska generalklausulen då den redan täcker men även går längre än det som den gemensamma skatteflyktsklausulen vill uppnå. Vi anser att Sverige rimligen borde implementera reglerna som motverkar dubbel icke-beskattning och att detta rimligen bör införas i IL. Vi anser även att det är väldigt viktigt att den implementerade bestämmelsen är så tydlig som möjligt i sin lydelse. / The purpose of the thesis is to examine how EU’s changes in the Parent-Subsidiary Directive will affect Swedish legislation in the form of the Income Tax Act and the Tax Evasion Act. The changes in the directive have been made to prevent the companies from using so-called hybrid loans to achieve double non-taxation in the Member States. In addition to this change, a general anti-abuse rule has also been implemented into the Directive, a rule that all Member States must implement. Sweden has already implemented the Parent-Subsidiary Directive into Swedish law and has also a law against tax evasion. Tax evasion is a recognized problem within the EU and the different national legislations between the Member States differ from each other and therefor it has been considered necessary to try to create a connection between the Member States' legislation. To fulfill the purpose of the thesis, it has been necessary to examine the changes made by the EU and make a comparison with the Swedish legislation, in order to see how the Swedish legislation will be affected by the changed rules of the Parent-Subsidiary Directive. The idea is not to propose a complete amendment to the rules in the Swedish law, but only to investigate how the Income Tax Act and Tax Evasion Act will be affected when the changes in the directive are implemented. The conclusion, according to us, is that Sweden will probably not need to change the Swedish general tax evasion clause because it already covers and also goes further than what the general anti-abuse rule in the Directive wants to achieve. We believe that Sweden probably should implement the rules that prevent double non-taxation, and that this should be inserted in the Income Tax Act. We also believe that it is very important that the implemented provision is as clear as possible in its wording.