Denna uppsats visar hur representationen av dekadent maskulinitet i svensk dekadenslitteratur från tiden strax innan sekelskiftet 1900 konstruerades. Genom att se till de tre författarna Ola Hansson (1860-1925), Emil Kléen (1868-1898) och Axel Wallengren (1865-1896) visas hur den dekadente mannen – dekadenten – skapas som karaktär och litterär figur. Dekadenten var, menar denna undersökning, extremt bunden av rum, socialitet och kropp, och kunde endast agera inom mycket snäva ramar skapade av dessa kulturella kategorier. Vad som framträder är närmast en schablon enligt vilken dekadensförfattarna arbetade, och rum, umgängesformer och kroppsligheter är så gott som utbytbara från verk till verk och författarskap till författarskap. I likhet med tidigare forskning på ämnet styrker denna uppsats bilden av den dekadenta maskuliniteten som en nervös och förment feminiserad maskulinitet, men vill till detta även tillföra att den, i egenskap av en motmaskulinitet i opposition mot den normativt borgerliga maskuliniteten, även var kapabel att erbjuda fysiskt motstånd.