Den bild av Emil Kléen som övervägande presenteras i allehanda litteraturöversikter och artiklar är en ung legend, som inte blivit legendarisk av sin egen skaparkraft, utan mestadels på grund av att han figurerar i Strindbergs, Söderbergs och andra mer eller mindre kända sekelskiftesförfattares litterära verk. Bilden som förmedlas i dessa verk är den dekadente Baudelaire-efterliknaren (inspirerad även av Verlaine och Rimbaud), som dock inte själv lyckas med att skapa lyrik som skiljer sig från den rådande nittitalismen. Starkt metriskt bundna verser (t.ex. sonetter) med blommor och prålig landskapsanknytning är det som i forskningen mestadels nämns om Kléens egna skapelser. Detta trots att inte många av hans dikter är analyserade till innehållet i de artiklar som jag läst. Att de är strikt metriskt bundna stämmer dock. Lasse Söderberg nämner, utan att precisera sig nämnvärt, att innehållet i Kléens diktning, och ”de sidorna som vetter mot Baudelaire, Verlaine och dekadenterna” är det intressanta. Christina Sjöblad pekar på Baudelaireinspirerade exempel i Kléens poesi och Folke Isaksson sticker ut ur mängden med sina påståenden om de dekadenta och livsnihilistiska dragen i Kléens dikter, dock utan fördjupning. Det är här jag vill börja formulera en frågeställning. Går det att finna ”dekadenta” inslag i Kléens lyrik, och i så fall var, och hur? Dessutom måste självfallet begreppet ”dekadent” definieras, och anknytas till den tidens fin-de-siècle-mentalitet. Kléen var enligt samstämmiga källor privat en dekadent rumlare i Lund som tillsammans med Lidforss och Böök ägnade otaliga pubkvällar åt Absint och filosofi. En outgiven sonett (bifogas på blad 2) av Kléen är ett mycket bra tecken på att det borde finnas mer att finna i hans publicerade lyrik när det gäller den innehållsliga särart som möjligen skiljer honom från nittitalismen, trots den strikta formen som dikterna har. Dessutom har inga djupgående tematiska analyser av dikterna gjorts så vitt jag kunnat utröna. Detta är skissartat det jag vill problematisera i min uppsats.

Den här uppsatsens syfte är att undersöka den estetiska symbolen femme fatale. Det är en symbol som fick sitt starkaste fäste i sekelskiftets Frankrike, och allra starkast inom de dekadenta litterära och konstnärliga kretsarna. Det är en syndig och dålig kvinna, en motsatsbild till den kyska och moderliga hemmafrun utan egen vilja eller begär som idealiserades i slutet av 1800-talet. Jag studerar i denna uppsats symbolen femme fatales utveckling och förändring från tidig till sen dekadens. Detta gör jag med bakgrund i litteraturprofessorn Mario Praz stilbildande The Romantic Agony från 1933, och hans beskrivning av ”den fatala kvinnan”. Mitt källmaterial består av Charles Baudelaires klassiska Det ondas blommor från 1857, som kom att påverka all senare dekadenslitteratur. Där söker jag efter beskrivningar av kvinnan som kan liknas vid Praz fatala kvinna, och sedan jämför jag denna tolkning med hur kvinnan beskrivs i två senare dekadenta författarskap: Paul Verlaine och Stéphane Mallarmé. Jag kan på så sätt skönja om det skett en förändring i beskrivningen och attityden till femme fatale från tidig till sen dekadens, och vad den kan tänkas vara. Jag utvecklar mina resonemang med bakgrund både i en historisk och mytologisk kontext kring den fatala kvinnan, och gör sedan min egen tolkning. Jag kommer fram till att det finns två huvudspår i förändringen av femme fatale från tidig till sen dekadens, varav den ena har jag valt att omnämna som ”det moraliska dilemmat”, och den andra för ”hora-madonna-dikotomin”. Keywords: estetik, dekadens, symbolik, idéhistoria, litteraturvetenskap, diktanalys.

This paper aims to analyze the 19th century novel Money (Original title: ”Pengar”, 1885) by Victoria Benedictsson (1850–1888) and its possible correlation to the contemporary decadence movement. The decadence movement was most prominent at the end of the 19th century, and can be understood as a reactionary movement to modernity in which growing secularization, industrialization, and urbanization create feelings of displacement, moral decay, and anxiety, all of which shows in the literature belonging to this genre. The method used for this paper is a comparative analysis of decadent themes and motifs used in the novel. As a reference point I use a number of literature scientific and idea-historical works made on decadence, as well as on the authorship of Benedictsson. The analysis is divided into seven sections. The first section discusses one of the novel’s more prominent themes: the will and ability to act. The second part deals with themes of illness and flower metaphors. The third section looks at signs of secularization and religious themes. The fourth discusses disillusionment of previously romanticized ideas and the upheaval of values. The fifth examines feelings of anxiety and pessimism. The sixth section focuses on gender roles and fear of the sexual. The seventh section examines how the view on money changes throughout the novel. The paper ends in a summarized discussion of the analysis. The results I have gathered in this paper show that the novel contains a number of common themes of decadence, but also that these almost always are paired with a moral argument that advocates for societal change. The main source for the decadence experienced in the novel is the marriage and its inequality. Because of the marriage, the protagonist sees herself having turned into a ”fallen” woman and experiences strong feelings of anxiety and pessimism. Due to this, the novel can be seen to contain a characteristic decadent fall in which the main character is experiencing their own and their surrounding society’s decline. The novel portrays two different views on decadence, one argued by the main character and one by the surrounding society. By having the protagonist experiencing and arguing for another decadence than her surrounding environment, Benedictsson is able to criticize her contemporary society for their hypocrisy and faults concerning traditional marriage and gender roles. The novel also criticizes the expanding capitalism, which is seen to objectify the female body into a commodity that is sold through the guise of traditional marriage. The novel is also seen to be influenced by the increasing secularization and criticizes christianity for defending said marriage.

No description available.

Denna uppsats analyserar Henning Bergers författarskap åren 1901-1911, utifrån en nyläsning av verken Där ute, Ridå, Ysaïl, Drömmen om helvetet samt Drömlandstrilogin (Drömlandet, Bendel & Co och Fata Morgana). Utifrån ett dekadens- och modernitetsperspektiv reviderar jag den traderade uppfattningen om författarskapet som ytligt, och visar att Berger gör en betydande skildring av moderniteten, med större komplexitet än man tidigare uppmärksammat. Jag belyser jag konturerna av ett underliggande idékomplex, som särskiljer honom från samtidens svenska författare men ställer honom med förbund till stora, internationella modernitetsskildrare. I och med åren som utvandrare i Chicago, är han i vissa avseenden före sin tid när han debuterar i Sverige. Amerika blir i hans skildringar en representation för en längre gången utveckling än man erfarit i Stockholm vid samma tid; jag tar hjälp av Anna Jörngårdens begrepp tidströskel för att konceptualisera tidsandan, med dess skiljelinje mellan framtid och förflutet.       Jag förhåller mig till den övergripande frågeställningen om vilken attityd till det moderna som kan utläsas i verken, samt vad de uttrycker om moderniseringens innebörd för människan. Den kluvenhet som genomsyrar Bergers verk fungerar som ett sammanhållande tema i min analys. En av uppsatsens huvudfrågor är hur denna kluvenhet skall förstås och förklaras, i ljuset av hans starka skildringar av såväl positiva som negativa sidor av moderniseringen. Bergers verk visar upp moderniteten i all sin glans, men utan att skönmåla. Asfaltsromantik, nuets underverk, tyglandet av naturkrafterna, möjligheterna och berusningen, ställs sida vid sida med dess destruktiva konsekvenser: skördandet av offer, skövlingen av allt gammalt, mänsklig nedbrytning och skärande orättvisor. Jag drar slutsatsen att hans skildring ytterst är bejakande gentemot utvecklingen. Acceptans och determinism framträder som förklarande nyckelbegrepp. Intertextualitet mellan min studie och Marshall Bermans Fauststudie bidrar till att synliggöra den faustiska kärnan hos Berger; utvecklingens destruktivitet betraktas som ett nödvändigt och oundvikligt ont. Jag har därmed kunnat påvisa konturerna av en existentiell analys, som tidigare forskning inte uppmärksammat. Börsmotivet framträder där som ett centralt motiv.      En annan slutsats av min genomgång är att författarskapet förhåller sig avvisande till det svenska sekelslutets pessimistiska tankestrukturer. Det svenska och amerikanska behandlas som antiteser; den svenska mentaliteten framstår som ett nedtyngande arv. I arvet ingår dock även ett romantiskt drömmartemperament, vars status är mer tvetydig. Stilistiskt används t.ex. en naturromantiskt vokabulär på unikt moderna företeelser. Även om framställningssättet framhäver de romantiska aspekterna av det moderna, kategoriserar den yttre handlingen ett romantiskt sinnelag som icke gångbart i den amerikanska moderniteten. Arvet blir ett hinder för den som vill ansluta sig till den nya tiden – tidströskeln kräver en själslig transformation, ett definitivt brott med arv och bakgrund, och med alla egenskaper som tillhör det förflutna.

Sigurd Agrell published six volumes of melancholic and highly stylised poetry between 1903 and 1912, and has since then been largely ignored in 20th century Swedish literary history. His writing shows influences from decadence and symbolism, and his frequent use of the sonnet, as well as other metrical devices, also connects him to an older tradition. In this essay I examine what tradition he belongs to, and in what ways his verse fits in with other writers of the turn of the last century. I analyse poems by Sigurd Agrell in order to identify what themes, motifs and literary techniques he shares with contemopary poets, and in what ways he differs from them. We will see that while Agrell shares many traits with the symbolist movement, he also stands out in certain important respects.

Uppsatsen belyser, utifrån en definition av dekadens som litteratur som står i förbindelse till den litterära sekelslutsströmningen och tematiserar förfall och mörker, det dekadenta i Gösta Berlings saga. De tydligaste dragen av dekadens som romanen uppvisar är den estetiska synen på döden, livsledan och den grumlade lyckan. Analysen visar att dekadenta motiv och stildrag uttrycks i och genom berättarens person och att berättaren innehar mycket av det som en dekadenspoet tillskrevs, samt att Selma Lagerlöf medvetet använder sig av det dekadenta för att framhäva och förena motsägelser. De dekadenta dragen som analyseras, är utöver döden och livsledan det gränsöverskridande, såsom berättarens könstillhörighet, hennes ålder och hennes relation till fiktionen och verkligheten. Berättarens dödslängtan, hennes beskrivning av döden som en vän och dödens estetik har lyfts fram. Hur berättaren medvetet väljer bort den rena lyckan och nöjer sig med en grumlad lycka blir tydligt. Även idén om det samhälleliga, mänskliga och kulturella förfallet är närvarande verket igenom. Dessutom hittas likheter med de franska dekadenterna i synen på poesin och konsten. Estetiseringen av döden, samt betoningen av att njuta av det hemska och fasansfulla går också väl i linje med dekadenspoesins teman. Alla dessa dekadenta drag finns närvarande i skådeplatsen, handlingen, i karaktärerna och framförallt hos berättaren. Samtidigt antyds en inspirationens himmel som pekar på ljus. Berättarrösten kan definieras som en dekadensens röst som framhäver livsledan, varur en livslängtan föds, och den grumlade lyckan, som innebär ett omfamnande av livet som det är.

Denna uppsats undersöker dekadensens betydelse för Klas Östergrens generationsroman Gentlemen (1980). Syftet är dels att uppmärksamma ett hittills förbisett författarskap, dels att applicera en teori som kan belysa Gentlemen. Frågeställningen utgår därmed ifrån hur dekadensen återspeglas i romanens huvudkaraktärsskildringar, samhällsstämningar och form. Uppsatsens dekadensdefinition grundar sig i Paul Bourgets Théorie de la decadence (1883), där han skildrar samhällets, individens och språkets förfall. Utifrån dessa tankar antar jag en bred dekadensdefinition som fokuserar människans ambivalens inför att leva i en värdemässigt förfallen värld. Dekadensteorin är därmed utgångspunkten för analysen där jag genom närläsning urskiljer framträdande dekadenta drag. Framförallt betydande är den s.k. Makten, och dess förväntningar på lojalitet, som orsak till undergångsstämningar. För att hantera samtidens mörker blir konsten en utväg likt, dekadensens artificiella paradis. Henry gör likt dandyn konst av sig själv och sina trygghetsskapande vardagsritualer, Leo försöker sin illojalitet trogen avslöja sanningen om Maktens lögner i sin poesi, och berättaren Klas berättar sanningen om Henry och Leo genom att skriva Gentlemen. Genom en homodiegetiskt berättare upplöses karaktärerna till deras handlingar, och intrigen till detaljerna. Därmed återfinns dekadensen både i bokens tematik och estetik. / This essay examines the importance of decadence in the generational novel Gentlemen (1980) by Klas Östergren. The aim is partly to draw attention to a neglected authorship, partly to apply a theory that can illuminate Gentlemen. That is why I ask how decadence is reflected in the novel's main characters, community atmosphere and form. My definition of decadence is based on Paul Bourget's Theorie de la decadence (1883), in which he portrays society, individuals and the language's decline. With these thoughts in mind, I assume a broad definition of decadence that focuses on man's ambivalence towards life in a world that is fallen in sense of values. The theory of decadence is thus the starting point of this analysis through close reading, where I discern prominent aspects of decadence. Especially significant is the so-called Makten (The Force), and its claims for loyalty, as a cause of apocalyptic atmosphere. In order to deal with this dark, contemporary period, art becomes a refuge in similar ways as the artificial paradises of the Decadent era. Henry, like a dandy turns himself and his comforting everyday rituals into art; Leo, faithful to his disloyalty, tries to uncover the truth about the lies of Makten in his poetry; and Klas the narrator tells the truth about Henry and Leo by writing Gentlemen. By a homodiegetic narrator the characters are dissolved into their actions and the plot into details. Thus, both the book's aesthetics and themes can be traced to decadence.

Denna uppsats visar hur representationen av dekadent maskulinitet i svensk dekadenslitteratur från tiden strax innan sekelskiftet 1900 konstruerades. Genom att se till de tre författarna Ola Hansson (1860-1925), Emil Kléen (1868-1898) och Axel Wallengren (1865-1896) visas hur den dekadente mannen – dekadenten – skapas som karaktär och litterär figur. Dekadenten var, menar denna undersökning, extremt bunden av rum, socialitet och kropp, och kunde endast agera inom mycket snäva ramar skapade av dessa kulturella kategorier. Vad som framträder är närmast en schablon enligt vilken dekadensförfattarna arbetade, och rum, umgängesformer och kroppsligheter är så gott som utbytbara från verk till verk och författarskap till författarskap. I likhet med tidigare forskning på ämnet styrker denna uppsats bilden av den dekadenta maskuliniteten som en nervös och förment feminiserad maskulinitet, men vill till detta även tillföra att den, i egenskap av en motmaskulinitet i opposition mot den normativt borgerliga maskuliniteten, även var kapabel att erbjuda fysiskt motstånd.

<p>Denna uppsats undersöker dekadensens betydelse för Klas Östergrens generationsroman <em>Gentlemen </em>(1980). Syftet är dels att uppmärksamma ett hittills förbisett författarskap, dels att applicera en teori som kan belysa <em>Gentlemen</em>. Frågeställningen utgår därmed ifrån hur dekadensen återspeglas i romanens huvudkaraktärsskildringar, samhällsstämningar och form.</p><p>Uppsatsens dekadensdefinition grundar sig i Paul Bourgets <em>Théorie de la decadence </em>(1883), där han skildrar samhällets, individens och språkets förfall. Utifrån dessa tankar antar jag en bred dekadensdefinition som fokuserar människans ambivalens inför att leva i en värdemässigt förfallen värld. Dekadensteorin är därmed utgångspunkten för analysen där jag genom närläsning urskiljer framträdande dekadenta drag.</p><p>Framförallt betydande är den s.k. Makten, och dess förväntningar på lojalitet, som orsak till undergångsstämningar. För att hantera samtidens mörker blir konsten en utväg likt, dekadensens artificiella paradis. Henry gör likt dandyn konst av sig själv och sina trygghetsskapande vardagsritualer, Leo försöker sin illojalitet trogen avslöja sanningen om Maktens lögner i sin poesi, och berättaren Klas berättar sanningen om Henry och Leo genom att skriva <em>Gentlemen</em>. Genom en homodiegetiskt berättare upplöses karaktärerna till deras handlingar, och intrigen till detaljerna. Därmed återfinns dekadensen både i bokens tematik och estetik.</p> / <p>This essay examines the importance of decadence in the generational novel <em>Gentlemen </em>(1980) by Klas Östergren. The aim is partly to draw attention to a neglected authorship, partly to apply a theory that can illuminate <em>Gentlemen.</em> That is why I ask how decadence is reflected in the novel's main characters, community atmosphere and form.</p><p>My definition of decadence is based on Paul Bourget's <em>Theorie de la decadence</em> (1883), in which he portrays society, individuals and the language's decline. With these thoughts in mind, I assume a broad definition of decadence that focuses on man's ambivalence towards life in a world that is fallen in sense of values. The theory of decadence is thus the starting point of this analysis through close reading, where I discern prominent aspects of decadence.</p><p>Especially significant is the so-called Makten (The Force), and its claims for loyalty, as a cause of apocalyptic atmosphere. In order to deal with this dark, contemporary period, art becomes a refuge in similar ways as the artificial paradises of the Decadent era. Henry, like a dandy turns himself and his comforting everyday rituals into art; Leo, faithful to his disloyalty, tries to uncover the truth about the lies of Makten in his poetry; and Klas the narrator tells the truth about Henry and Leo by writing <em>Gentlemen</em>. By a homodiegetic narrator the characters are dissolved into their actions and the plot into details. Thus, both the book's aesthetics and themes can be traced to decadence.</p>