Denna undersökning syftar till att kartlägga Botkyrka Kommuns kulturprofilering samt se hur den påverkar det konstnärliga innehållet hos kulturverksamheterna som är verksamma inom kommunen. Detta är en fallstudie med en kvalitativ forskningsdesign där primärdata utgörs av ostrukturerade intervjuer med tio informanter som på något sätt arbetar inom ramen för Botkyrkas kulturarbete. Informanterna utgörs av en politiker, en extern kulturstrateg, tjänstemän och verksamhetschefer på kulturverksamheterna. Förutom Botkyrka kommun har Cirkus Cirkör, Mångkulturellt centrum, Subtopia och Xenter funnits representerade i studien. Det analytiska verktyg som använts verkar med bakgrund till de reformativa förändringarna inom offentlig förvaltning och tankarna om den nya ekonomin, där kultur och ekonomi närmar sig varandra allt mer. Utifrån institutionaliserade idéer skapas en växelverkan mellan regler, aktörer och handling som i sin tur skapar och skapas av diskurser. Val av analysverktyg syftar till att försöka förstå hur dessa institutionaliserade idéer skapar en social praktik och hur detta definieras av en uppfattad verklighet. Botkyrka är en kommun som bedriver mycket kulturverksamhet och tycker detta är viktigt. Kulturverksamheter har länge funnits inom kommunens gränser och 2002 togs ett formellt politiskt beslut; att satsa på kultur och upplevelser. Denna satsning syftade till att ändra den rådande negativa mediala bild som Botkyrka kommun hade internt och externt samt att ta vara på den kreativitet och kraft som fanns hos medborgarna. Satsningen upplevs ha resulterat i en positiv förändring i den interna och den externa bilden av kommunen iallafall inom vissa kretsar. Kultursatsningen påverkar inte den konstnärliga autonomin enligt informanterna på kulturverksamheterna med undantag från att de ibland måste prioritera vissa projekt för att få finansiering. Samtliga informanter tycks ha en förståelse och medvetenhet för diskurserna inom kommunfältet samt kulturfältet. Detta leder till en förtroende som kan ses som en avgörande faktor att detta samarbete ska fungera. Hos informanterna tycks inte den klassiska motsättningen mellan kultur och ekonomi råda. Medborgarundersökningar tyder på att förankringen och deltagandet hos medborgarna inte ärfullt lika framgångsrik. Detta ser kommunen som sin största utmaning just nu och arbetar för att förändra detta.

This thesis examines how employability and the employable as a discursive subject was constructed through a Swedish labor market policy measure called “datortek”. The datortek was a form of combined computer lab and activity center that was set up in collaboration between local governance and the National market labour board. People who were registered as unemployed could be sent to the local datortek to learn how to use a computer. In this way, they would be made employable in the new, knowledge based society and Sweden would be well on its way to become a leading nation in the field of IT-technology and expertise. At least, that was the idea. In the 1990’s there was a shift in Swedish, as well as european, labour policy discourse. The politically defined problem of “unemployment” changed towards being an issue of the individual’s ability to make oneself “employable”. On a large extent, employability depends on certain individual properties, such as “flexibility”, “entrepreneurship” and being “active”. Earlier research have mainly focused on employability as a policy concept. In this view, employability is seen as something that is enforced through public policy onto the workers. This study is taking a somewhat different approach. Here, employability will be seen as a concept that takes form in a process of negotiation and articulation. A process that takes place in the interpersonal meeting, in the intercept between man and machine, in formal documents as well as through the design of the datortek itself. Thus, the datortek can serve as a study object that allow us to investigate how employability was articulated. It is this articulation, the process of becoming-employable through the datortek, which is at the heart of this study. The thesis shows that the datortek functioned as a simulated work place where the participants were made to stage and perform “teamwork” and learn “social competence”. The computer was given the role of an instrument for bringing out certain feelings amongst the participants. This emotive discipline can be understood as a way to achieve “emotional competence”. The thesis also shows a different way on how a concept such as employability can be studied. By looking into the very practical aspects of the datortek, the abstract idea of employability is made comprehensible. This gives us, not only deepened knowledge of the notion of modern labor, but also a better understanding of how ideology is (re)produced.