<p>Skogen har genom åren varit föremål för många meningsmotsättningar och konflikter. Ett särskilt symbolladdat centra tycks kalhygget vara och syftet med den här uppsatsen är att med hjälp av ett dagspressmaterial studera hur kalhyggesdebatten tagit sig uttryck historiskt. Debatten har följt på den hegemoniska position kalhyggesbruket erövrat efter andra världskriget inom ramen för storskalighet och rationalitet. Rikligast med exempel har dock 1970-talets första hälft kunnat bestå med. Kalhygget försvaras till stor del utifrån en berättelse om den producerande skogen som anknyter till vad som betecknats som modernitet. Kritiken tar å sin sida spjärn mot andra värden och berättelser som genom att delas av kalhyggets förespråkare blir ett slags teman som debatten kretsar kring. Dessa anknyter såväl till nationalism som till de perspektiv som följde med miljörörelsen och den nya vänstern i samband med den så kallade radikaliseringsvågen. Under 80-talet finns tendenser till att distinktionen mellan att kalhugga och att inte göra det blir mindre självklar men upplevelsen av att skogen skövlas fortsätter att dela lägren. Ebba Lisberg Jensen menar att skogsbruksdebattens kärna ligger i om skogen är helgedom eller råvarulager. Här förslås istället att den avgörande aspekten har att göra med avstånd och huruvida skogen ex- eller inkluderas i den värld vi lever till vardags. Två olika förhållningssätt till skogen som i sig själva inte är omöjliga att förena men vars harmoni utmanas av det storskaliga kalhyggesbrukets fysiska avtryck i skogen. Kalhyggesdebatten kan med andra ord inte ensidigt förstås som en miljöfråga och inte heller som en konflikt mellan ekonomiska intressen kontra rekreations- eller estetiska intressen. Det är en motsättning som genom kalhygget sprungit ur en skiljaktighet mellan olika uppfattningar om vad skogen är och bör vara, om vad berättelsen om skogen i sin essens handlar om.</p>

Skogen har genom åren varit föremål för många meningsmotsättningar och konflikter. Ett särskilt symbolladdat centra tycks kalhygget vara och syftet med den här uppsatsen är att med hjälp av ett dagspressmaterial studera hur kalhyggesdebatten tagit sig uttryck historiskt. Debatten har följt på den hegemoniska position kalhyggesbruket erövrat efter andra världskriget inom ramen för storskalighet och rationalitet. Rikligast med exempel har dock 1970-talets första hälft kunnat bestå med. Kalhygget försvaras till stor del utifrån en berättelse om den producerande skogen som anknyter till vad som betecknats som modernitet. Kritiken tar å sin sida spjärn mot andra värden och berättelser som genom att delas av kalhyggets förespråkare blir ett slags teman som debatten kretsar kring. Dessa anknyter såväl till nationalism som till de perspektiv som följde med miljörörelsen och den nya vänstern i samband med den så kallade radikaliseringsvågen. Under 80-talet finns tendenser till att distinktionen mellan att kalhugga och att inte göra det blir mindre självklar men upplevelsen av att skogen skövlas fortsätter att dela lägren. Ebba Lisberg Jensen menar att skogsbruksdebattens kärna ligger i om skogen är helgedom eller råvarulager. Här förslås istället att den avgörande aspekten har att göra med avstånd och huruvida skogen ex- eller inkluderas i den värld vi lever till vardags. Två olika förhållningssätt till skogen som i sig själva inte är omöjliga att förena men vars harmoni utmanas av det storskaliga kalhyggesbrukets fysiska avtryck i skogen. Kalhyggesdebatten kan med andra ord inte ensidigt förstås som en miljöfråga och inte heller som en konflikt mellan ekonomiska intressen kontra rekreations- eller estetiska intressen. Det är en motsättning som genom kalhygget sprungit ur en skiljaktighet mellan olika uppfattningar om vad skogen är och bör vara, om vad berättelsen om skogen i sin essens handlar om.