Syftet med studien var att förstå hur elever upplever processen kring dyslexidiagnostisering. Vi studerade och analyserade hur elever i åldern 8-11 år upplevde att en dyslexidiagnos skulle ställas, logopedens diagnostisering, överlämnandet av diagnosresultatet och hur diagnosen efteråt påverkade elevens skol- och hemsituation. Genom kvalitativa intervjuer med fyra elever och deras föräldrar insamlades information och analyserades utifrån studiens problemformulering och frågeställningar. I vår studie såg vi att det är en lång process för eleverna att ta till sig en dyslexidiagnos och att elevernas känslor inför diagnosen ofta är motstridiga och många. Samtliga elever har negativa känslor inför beskedet om att de har dyslexi och ingen av eleverna i vår studie har velat berätta om dyslexin för sina kamrater. Eleverna upplever dock en positiv förändring i skolan efter diagnosen. Föräldrar känner att diagnosen givit dem redskap att bättre stötta och förstå sitt barn. Det visade sig vara viktigt för barnet vad logopeden förmedlade och på så sätt påverkade logopeden barnets självbild och självförtroende.