The aim of this thesis is to develop a method to predict consultation durations in a digital primary care setting and thereby create a tool for designing a more efficient scheduling system in primary care. The ultimate purpose of the work is to contribute to a reduction in waiting times in primary care. Even though no actual scheduling system was implemented, four machine learning models were implemented and compared to see if any of them had better performance. The input data used in this study was a combination of patient and doctor features. The patient features consisted of information extracted from digital symptom forms filled out by a patient before a video consultation with a doctor. These features were combined with doctor's speed, defined as the doctor's average consultation duration for his/her previous meetings. The output was defined as the length of the video consultation including administrative work made by the doctor before and after the meeting. One of the objectives of this thesis was to investigate whether the relationship between input and output was linear or non-linear. Also the problem was formulated both as a regression and a classification problem. The two problem formulations were compared in terms of achieved accuracy. The models chosen for this study was linear regression, linear discriminant analysis and the multi-layer perceptron implemented for both regression and classification. After performing a statistical t-test and a two-way ANOVA test it was concluded that no significant difference could be detected when comparing the models' performances. However, since linear regression is the least computationally heavy it was suggested for future usage until it is proved that any other model achieves better performance. Limitations such as too few models being tested and flaws in the data set were identified and further research is encouraged. Studies implementing an actual scheduling system using the methodology presented in the thesis is recommended as a topic for future research. / Syftet med denna uppsats är att utvärdera olika verktyg för att prediktera längden på ett läkarbesök och därmed göra det möjligt att skapa en mer effektiv schemaläggning i primärvården och på så sätt minska väntetiden för patienterna. Även om inget faktiskt schemaläggningssystem har föreslagits i denna uppsats så har fyra maskininlärningsmodeller implementerats och jämförts. Syftet med detta var bland annat att se om det var möjligt att dra slutsatsen att någon av modellerna gav bättre resultat än de andra. Den indata som använts i denna studie har bestått dels av symptomdata insamlad från symptomformulär ifylld av patienten före ett videomöte med en digital vårdgivare. Denna data har kombinerats med läkarens genomsnittliga mötestid i hens tidigare genomförda möten. Utdatan har definierats som längden av ett videomöte samt den tid som läkaren har behövt för administrativt arbete före och efter själva mötet. Ett av målen med denna studie var att undersöka som sambandet mellan indata och utdata är linjärt eller icke-linjärt. Ett annat mål var att formulera problemet både som ett regressionsproblem och som ett klassifikationsproblem. Syftet med detta var att kunna jämföra och se vilken av problemformuleringarna som gav bäst resultat. De modeller som har implementerats i denna studie är linjär regression, linjär diskriminationsanalys (linear discriminant analysis) och neurala nätverk implementerade för både regression och klassifikation. Efter att ha genomfört ett statistiskt t-test och en två-vägs ANOVA-analys kunde slutsatsen dras att ingen av de fyra studerade modellerna presterade signifikant bättre än någon av de andra. Eftersom linjär regression är enklare och kräver mindre datorkapacitet än de andra modellerna så dras slutsatsen att linjär regression kan rekommenderas för framtida användning tills det har bevisats att någon annan modell ger bättre resultat. De begränsningar som har identifierats hos studien är bland annat att det bara var fyra modeller som implementerats samt att datan som använts har vissa brister. Framtida studier som inkluderar fler modeller och bättre data har därför föreslagits. Dessutom uppmuntras framtida studier där ett faktiskt schemaläggningssystem implementeras som använder den metodik som föreslås i denna studie.

Studien syftar till att undersöka hur designlösningar kan hjälpa förstagångsanvändare till att få en bättre förståelse för hur digitala vårdcentraler fungerar. Begreppet onboarding är centralt i arbetet samt Cardoso's ramverk för onboarding. Onboarding beskriver en upplärningsprocess där användaren introduceras till tjänsten så att han eller hon kan använda den och bli en aktiv användare. För att genomföra studien har en explorativ ansats gjorts. Undersökningen har delats upp i tre delar; en förstudie, en designfas och en värderingsfas. Sammanlagt har 17 deltagare rekryterats. Studien resulterade i tre olika prototyper som testades. Resultatet av studien visade att deltagarnas kunskapslucka kring hur läkarbesöket går till fylldes med hjälp av en introduktion - en onboarding. / The study aims to investigating how design solutions can help first-time users to gain a better understanding of how digital primary care works. The concept of onboarding is central to this study and the scientist Cardoso's onboarding framework. Onboarding describes a learning process where the user is introduced to the service so that he or she can use it and become an active user. In order to complete the study, an explorative approach has been made. The study has been divided into three parts; a preliminary study, a design phase and a valuation phase. A total of 17 participants have been recruited. The study resulted in three different prototypes that participant tested. The result of the study showed that the participants' knowledge gap about how the doctor visit works on a digital primary care application was filled with an introduction - an onboarding.