ISTDP (Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy) är en psykodynamisk behandling som intervenerar på ångest och försvar. Metoden innebär aktivering av starka känslomässiga processer hos patienten varför det är relevant att undersöka om detta kan uppnås i terapier som sker på distans - en särskilt relevant fråga i samband med covid-19-pandemin. Frågeställningarna undersökte hur ISTDP-terapeuter upplever terapi via digitala mötestjänster samt upplevda skillnader av distansterapi med sköra respektive motståndskraftiga patienter. Studien hade en concurrent, embedded mixad-metoddesign. Kvantitativa data med bekvämlighetsurval samlades från svenska, CORE-utbildade ISTDP-terapeuter [n=38] genom en webbaserad enkät. Inbjudan skedde via facebookgrupp. Frågorna eftersökte deskriptiv information såväl som upplevelser av digital ISTDP och besvarades på en likertskala 1-7. Kvalitativa data med bekvämlighetsurval samlades genom separata, semi-strukturerade intervjuer med fyra [n=4] terapeuter från samma målgrupp och bearbetades med tematisk analys. Inbjudan skedde via mejlkontakt. Korrelationsanalyser av kvantitativa data visade på ett samband mellan lägre upplevd digital kompetens och sämre upplevd funktionalitet av digital ISTDP. Upplevda svårigheter med digital ISTDP-terapi korrelerade med svårigheter i arbetet med både sköra och motståndskraftiga patienter. I den kvalitativa undersökningen framkom två huvudteman: möjligheter och begränsningar med digital ISTDP. Huvudtemat möjligheter innefattade undertemana: ett portabelt terapirum, terapeutens egenpåverkan samt patientens strukturerande jag. Huvudtemat begränsningar innefattade undertemana: ett sårbart terapirum, patientens konflikt mot plattformen och skärmen - en begränsning bland flera. Sammanfattningsvis tyder resultaten på att ISTDP-terapeuter upplever såväl fördelar som nackdelar med digital terapi. Upplevelser av det digitala formatets funktion hade också ett samband med upplevelser av arbetet med digital ISTDP. / ISTDP (Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy) is a psychodynamic treatment that addresses anxiety and defenses. The method’s reliance on in-session emotional processing raises the question whether this can be achieved remotely - especially in connection to the covid-19-pandemic. Research questions explored how ISTDP-therapists experience therapeutic work through video conferencing as well as their perceived differences of remote therapy between fragile and resistant patients. The study used a concurrent, embedded, mixed- methods design. Quantitative data, using convenience sampling, was collected from Swedish core-trained ISTDP-therapists [n = 38] through a web-based questionnaire. Invitations were made through a facebook group. Items explored descriptive information, experiences of digital ISTDP and could be answered on a likert scale between 1-7. Qualitative data, using convenience sampling, was collected separately through semi-structured interviews with four [n = 4] participants from the same target group and processed using thematic analysis. Invitations were made via e-mail. Correlation analysis of the quantitative data showed a relationship between low digital self-efficacy and experienced difficulty performing digital ISTDP. Difficulties with digital ISTDP therapy had same-size correlations with both fragile and resistant patient difficulty. In the qualitative study, two main themes were found: possibilities and limitations with digital ISTDP. The main theme possibilities included the underthemes: a portable therapy room, and effects on the individual therapist and the patient’s structured self. The main theme limitations included: a vulnerable therapy room, the patient’s conflict against the platform and the screen – a limitation among others. In conclusion, ISTDP-1therapists experience advantages as well as disadvantages with digital therapy. Experiences of the digital format function also had a relationship with the digital ISTDP working experience.

While online video communication has become a part of many people's lives, it still lacks an important aspect of human interaction – eye contact. Conventional technology does not provide the ability to share eye contact online. The NUNA machine is a unique communication unit that enables this shared virtual eye contact (VEC). The aim of this study was to explore how people experience VEC in a virtual therapeutic setting, specifically in a Motivational Interview (MI). This experience was specifically juxtapositioned to an in-person setting as it provides eye contact as a natural part of the conversation. Research questions included how participants would experience eye contact in a MI setting in 1) a video conference with shared eye contact and 2) an in-person conversation, how participants would make sense of the perceived differences between the settings, and which value participants saw in VEC. In the MI, participants first spoke to each other using the NUNAs and then seamlessly continued their conversation in-person. After this exposure, they took part in qualitative interviews sharing their experience and how they made sense of it. These qualitative interviews were then analyzed by conducting qualitative content analysis. In total, 10 university students, approximately in their 20s, were interviewed. The results suggest that VEC acts as an antagonist to the disembodiment that is inherent to virtual interactions by providing connection and increasing the degree of realness with which the vis-à-vis is perceived. It further revealed that the NUNA setting provided a focused environment in which participants felt like they could work on their emotions and feel validated by and committed to their vis-à-vis. Thus, VEC may strengthen therapeutic alliance and be a promising tool for online psychotherapy by providing a higher degree of realness as would be natural for in-person conversations. / Videokommunikation online har blivit en del av många människors liv, men det saknas fortfarande en viktig aspekt av mänsklig interaktion - ögonkontakt. Konventionell teknik ger inte möjlighet att ha ögonkontakt online. NUNA-maskinen är en unik kommunikationsenhet som möjliggör denna delade virtuella ögonkontakt (VEC). Syftet med den här studien var att undersöka hur människor upplever VEC i en virtuell terapeutisk miljö, särskilt i en motiverande intervju (MI). Den här upplevelsen var särskilt jämförbar med en personlig miljö eftersom ögonkontakt är en naturlig del av samtalet. Forskningsfrågorna omfattade hur deltagarna skulle uppleva ögonkontakt i en MI-miljö i 1) en videokonferens med ögonkontakt och 2) ett personligt samtal, hur deltagarna skulle förstå de upplevda skillnaderna mellan miljöerna och vilket värde deltagarna såg i VEC. I MI-miljön talade deltagarna först med varandra med hjälp av NUNA och fortsatte sedan sömlöst sitt samtal i en personlig konversation. Efter denna exponering deltog de i kvalitativa intervjuer där de delade med sig av sina erfarenheter och hur de tolkade dem. Dessa kvalitativa intervjuer analyserades sedan med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Sammanlagt intervjuades 10 universitetsstudenter, ungefär i 20-årsåldern. Resultaten tyder på att VEC fungerar som en antagonist till den kroppslöshet som är inneboende i virtuella interaktioner genom att tillhandahålla anslutning och öka graden av realitet med vilken motparten uppfattas. Vidare framkom att NUNA-miljön skapade en fokuserad miljö där deltagarna kände att de kunde bearbeta sina känslor och känna sig bekräftade av och engagerade i sin samtalspartner. VEC kan således stärka den terapeutiska alliansen och vara ett lovande verktyg för psykoterapi på nätet genom att ge en högre grad av realitet, vilket vore naturligt vid personliga samtal.