Att undervisa i teaterämnet på gymnasiet innebär bedömning och betygssättning. Betygssättning är en komplex uppgift särskilt när det gäller sceniska uttryck eftersom de involverar tycke och smak eller det som Shifra Schonman kallar för magkänsla (Schonman 2007). Med gymnasiereformen 2011 följde ny läroplan, nya kursplaner och en ny betygsskala. De nya styrdokumenten krävde att teaterlärare reflekterade över sina bedömnings- och betygssättningsprocesser på ett nytt sätt. Den nya betygsskalan skiljer sig radikalt från den tidigare. I kursen Scenisk gestaltning 1 är kunskapskraven långt fler och definierar kunskapsprogressionen på detaljnivå. Det innebar helt nya krav på elevers prestationer och färdigheter vilket låg i linje med en skoldiskurs som främst utbildningsminister Jan Björklund har fört som en konsekvens av Sveriges allt sämre resultat i PISA-undersökningarna. Riskerar denna diskurs genom högre krav, fler prov och noggrann dokumentation av elevers resultat att påverka teaterundervisningens innehåll? Syftet med min undersökning har varit att från ett diskursanalytiskt perspektiv se om Skolverkets riktlinjer och direktiv inför formuleringarna av de nya styrdokumenten var uttryck för skoldiskursens styrande kraft. Med avstamp i en semiotisk läsning av Eugène Ionescos Den skalliga primadonnan, med Michel Foucaults maktbegrepp som teoretisk grund och Norman Faircluoghs kritiska diskursanalys samt Michael Polaniys teori om den tysta dimensionen, har min avsikt varit att problematisera den nya betygsskalans detaljerade kunskapskrav som verktyg för bedömning i kursen Scenisk gestaltning 1. Jag ville därmed kasta ett nytt ljus på betygens roll i teaterämnet och undersöka om detaljerade värdemarkörer som skiljer olika betygssteg från varandra, riskerar att inskränkta på lärarens frirum i bedömning av gestaltande processer.