Denna studies huvudsyfte är att undersöka vilka strategier några svenska skolbarn använder sig av i sitt bildskapande samt att ta reda på vad de vill säga med sina bilder. I min litteraturdel redogör jag för olika sätt att se på och tolka barns bilder. De inriktningar som jag presenterar är: stadieteorier, den processinriktade ansatsen, den sociokulturella ansatsen samt den narrativa modellen. Dessa presenterar jag för att ge en bakgrund och förståelse för den modell som jag i huvudsak kommer att använda mig av i min studie, nämligen den narrativa modellen. Denna innebär att man tittar på bildens form som ett resultat av bildens innehåll, vad barnen vill berätta med sina bilder. Man förutsätter att det finns ett budskap i barnens bilder som förs fram genom att barnet använder sig av olika narrativa strategier. Barn ritar vad de vill berätta. För min studie har jag använt mig av en kvalitativ metod, samt av bildanalys och intervjuer. Bildanalysen och intervjuerna med barnen kompletterar varandra genom att jag både får min egen och barnens tolkningar av bilderna. Dessa sammanställs sedan till den slutgiltiga tolkningen. Jag har i min studie arbetat tillsammans med fyra barn i år 1 och vi har genomfört en rad bildövningar. Resultatet visar att barnen använder flera olika strategier för att förmedla sitt budskap genom sina bilder samt att de verkligen berättar något om sina liv i sina bilder. De använder sig t.ex. av storleksgradering där det viktigaste ritas störst, detaljeringsmarkörer där det viktigaste avbildas med mest detaljer. Jag såg också att de använder sig av bildelment som är inspirerade av den kultur och den tid som de lever i för att förmedla sitt budskap.

<p>Denna studies huvudsyfte är att undersöka vilka strategier några svenska skolbarn använder sig av i sitt bildskapande samt att ta reda på vad de vill säga med sina bilder. </p><p>I min litteraturdel redogör jag för olika sätt att se på och tolka barns bilder. De inriktningar som jag presenterar är: stadieteorier, den processinriktade ansatsen, den sociokulturella ansatsen samt den narrativa modellen. Dessa presenterar jag för att ge en bakgrund och förståelse för den modell som jag i huvudsak kommer att använda mig av i min studie, nämligen den narrativa modellen. Denna innebär att man tittar på bildens form som ett resultat av bildens innehåll, vad barnen vill berätta med sina bilder. Man förutsätter att det finns ett budskap i barnens bilder som förs fram genom att barnet använder sig av olika narrativa strategier. Barn ritar vad de vill berätta. </p><p>För min studie har jag använt mig av en kvalitativ metod, samt av bildanalys och intervjuer. Bildanalysen och intervjuerna med barnen kompletterar varandra genom att jag både får min egen och barnens tolkningar av bilderna. Dessa sammanställs sedan till den slutgiltiga tolkningen. Jag har i min studie arbetat tillsammans med fyra barn i år 1 och vi har genomfört en rad bildövningar. </p><p>Resultatet visar att barnen använder flera olika strategier för att förmedla sitt budskap genom sina bilder samt att de verkligen berättar något om sina liv i sina bilder. De använder sig t.ex. av storleksgradering där det viktigaste ritas störst, detaljeringsmarkörer där det viktigaste avbildas med mest detaljer. Jag såg också att de använder sig av bildelment som är inspirerade av den kultur och den tid som de lever i för att förmedla sitt budskap.</p>

Att undervisa i teaterämnet på gymnasiet innebär bedömning och betygssättning. Betygssättning är en komplex uppgift särskilt när det gäller sceniska uttryck eftersom de involverar tycke och smak eller det som Shifra Schonman kallar för magkänsla (Schonman 2007). Med gymnasiereformen 2011 följde ny läroplan, nya kursplaner och en ny betygsskala. De nya styrdokumenten krävde att teaterlärare reflekterade över sina bedömnings- och betygssättningsprocesser på ett nytt sätt. Den nya betygsskalan skiljer sig radikalt från den tidigare. I kursen Scenisk gestaltning 1 är kunskapskraven långt fler och definierar kunskapsprogressionen på detaljnivå. Det innebar helt nya krav på elevers prestationer och färdigheter vilket låg i linje med en skoldiskurs som främst utbildningsminister Jan Björklund har fört som en konsekvens av Sveriges allt sämre resultat i PISA-undersökningarna. Riskerar denna diskurs genom högre krav, fler prov och noggrann dokumentation av elevers resultat att påverka teaterundervisningens innehåll? Syftet med min undersökning har varit att från ett diskursanalytiskt perspektiv se om Skolverkets riktlinjer och direktiv inför formuleringarna av de nya styrdokumenten var uttryck för skoldiskursens styrande kraft. Med avstamp i en semiotisk läsning av Eugène Ionescos Den skalliga primadonnan, med Michel Foucaults maktbegrepp som teoretisk grund och Norman Faircluoghs kritiska diskursanalys samt Michael Polaniys teori om den tysta dimensionen, har min avsikt varit att problematisera den nya betygsskalans detaljerade kunskapskrav som verktyg för bedömning i kursen Scenisk gestaltning 1. Jag ville därmed kasta ett nytt ljus på betygens roll i teaterämnet och undersöka om detaljerade värdemarkörer som skiljer olika betygssteg från varandra, riskerar att inskränkta på lärarens frirum i bedömning av gestaltande processer.