Samtidigt som svensk forskning visar att individer med utländsk bakgrund blir utsatta för diskriminering och stigmatisering så väljer allt fler ungdomar ur denna grupp att högskoleutbilda sig och visar en benägenhet att välja elitutbildningar. I denna uppsats undersöks om det finns ett samband mellan vetskapen om, eller erfarenheter av, diskriminering och elitutbildningsval. Den metod som används är semi-strukturerade intervjuer med fem kvinnliga och fem manliga juriststudenter med ursprung i Mellanöstern. De teoretiska utgångspunkterna är sociologen Erving Goffmans teori om stigma, sociologen Michèle Lamonts teori om destigmatisering och socialfilosofen Axel Honneths teori om erkännande. Resultatet visar att juriststudenternas föräldrars erfarenheter av diskriminering och egna erfarenheter av exkludering har lett till en hög studieprestation där elitutbildningsvalet kan ses som en anti-diskrimineringsstrategi. Andra anti-diskrimineringsstrategier är att motsätta sig en offermentalitet, och destigmatisering genom att motbevisa stereotyper. Dessa anti-diskrimineringsstrategier kan ses som strategier i en strävan för erkännande, det vill säga en strävan efter att bli jämlikt behandlad genom att bli tillskriven en positiv status.