Bakgrund: Personer under cancerbehandling drabbas av många sidoeffekter, det finns behov av kontinuerliga bedömningar av rehabiliteringsbehov. Uppfattningen är att kommunikationen inte alltid fungerar bra. Flera bedömningsinstrument, för att underlätta symtomhantering och egenvård finns tillgängliga, ett av dessa är distresstermometer med tillhörande problemlista. Det finns idag flera studier om hur vårdpersonal uppfattar instrumentet, men bara enstaka studier om patienternas upplevelse av detsamma. Patienternas villighet att fylla i bedömningsinstrument är stor. Syfte: Att kartlägga patienters uppfattning om distresstermometern och tillhörande problemlista när den används vid bedömning av rehabiliteringsbehov i samband med cytostatikabehandling. Design: Tvärsnittsstudie med kvantitativ design. Metod: Data insamlades med enkäter, som ifylldes av 58 individer, mellan 13 mars-13 april 2015. Resultat: Uppfattningen om distresstermometer och problemlista var positiv. Fysiska och känslomässiga problem angavs vara viktigast, de under 65 år angav oftare existentiella och familjerelaterade som viktiga. För cirka 40 procent tillförde samtalet efteråt något ytterligare som inte skulle kommit fram utan distresstermometer och problemlista. Ungefär hälften angav att någon åtgärd påbörjades efter samtalet, de högre utbildade svarade oftare ja på detta. De flesta angav att distresstermometer och problemlista kan vara till nytta för dem. Slutsats: Bedömningen bör ske i en process från ifyllandet av distresstermometer och problemlista till samtalet och förverkligandet av detta. Resultaten bekräftar vikten av att bedömning utformas individuellt. En lyckad process kan skapa ett mervärde för patienten med ökad delaktighet som följd.