Bakgrund: Personer under cancerbehandling drabbas av många sidoeffekter, det finns behov av kontinuerliga bedömningar av rehabiliteringsbehov. Uppfattningen är att kommunikationen inte alltid fungerar bra. Flera bedömningsinstrument, för att underlätta symtomhantering och egenvård finns tillgängliga, ett av dessa är distresstermometer med tillhörande problemlista. Det finns idag flera studier om hur vårdpersonal uppfattar instrumentet, men bara enstaka studier om patienternas upplevelse av detsamma. Patienternas villighet att fylla i bedömningsinstrument är stor. Syfte: Att kartlägga patienters uppfattning om distresstermometern och tillhörande problemlista när den används vid bedömning av rehabiliteringsbehov i samband med cytostatikabehandling. Design: Tvärsnittsstudie med kvantitativ design. Metod: Data insamlades med enkäter, som ifylldes av 58 individer, mellan 13 mars-13 april 2015. Resultat: Uppfattningen om distresstermometer och problemlista var positiv. Fysiska och känslomässiga problem angavs vara viktigast, de under 65 år angav oftare existentiella och familjerelaterade som viktiga. För cirka 40 procent tillförde samtalet efteråt något ytterligare som inte skulle kommit fram utan distresstermometer och problemlista. Ungefär hälften angav att någon åtgärd påbörjades efter samtalet, de högre utbildade svarade oftare ja på detta. De flesta angav att distresstermometer och problemlista kan vara till nytta för dem. Slutsats: Bedömningen bör ske i en process från ifyllandet av distresstermometer och problemlista till samtalet och förverkligandet av detta. Resultaten bekräftar vikten av att bedömning utformas individuellt. En lyckad process kan skapa ett mervärde för patienten med ökad delaktighet som följd.

Evidensen för att använda fysisk aktivitet som en del av behandlingen vid cancer blir allt starkare och fysisk aktivitet ska numer, enligt det nationella vårdprogrammet för cancer, erbjudas till cancerpatienter. Syftet med studien var att undersöka hur fysioterapeuter upplever sina möjligheter att erbjuda fysisk aktivitet till cancerpatienter. Fem fysioterapeuter som verkar i cancervården i den Norra sjukvårdsregionen intervjuades. Tre av intervjuerna utfördes på plats, två utfördes via telefonsamtal. Intervjuerna analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys, enligt Graneheims och Lundmarks metod.  Tre teman kunde identifieras: “positiv syn på fysisk aktivitet” som innefattar fysioterapeuters och patienters positiva inställning för fysisk aktivitet, “röd tråd för fysisk aktivitet saknas” som visar svagheter i organisationen samt ett glapp mellan nationella vårdplaner och klinik, samt “resursbrister i många led” som representerar frustration över bristande resurser framförallt när det gäller antalet fysioterapeuter och utbildningsmöjligheter. Framöver bör cancer bli en större del av grundutbildningen och mer forskning behövs om hur fysisk aktivitet ska kunna erbjudas till cancerpatienter i en stor skala.

Syftet med studien var att undersöka vilka faktorer som påverkar hur primärvårdens fysioterapeuter ser på sin roll inom cancerrehabiliteringen. Följande faktorer undersöktes: ålder, tidsmässig erfarenhet inom yrket och specifikt inom primärvården, hur ofta fysioterapeuter möter cancerpatienter, upplevd kunskap, upplevd tillgång på resurser, uppskattning från cancerpatienter samt läkares uppfattning om fysioterapeutens roll/kompetens. Studien utfördes med en elektronisk enkät och skickades ut via mail till chefer vid hälsocentraler placerade i Region Västerbotten, Region Norrbotten, Region Jönköpings län samt Region Sörmland. Cheferna ombads vidarebefordra mailet till de fysioterapeuter som arbetade vid hälsocentralerna och sedan återkoppla i ett svarsmail hur många fysioterapeuter som mottagit mailet. Totalt 66 personer besvarade enkäten. Samband analyserades mellan de ovan nämnda faktorerna och utgångsvariabeln “Självklar del”, som handlar om i vilken utsträckning fysioterapeuterna känner sig som en självklar del inom cancerrehabiliteringen. Vid analysen genomfördes en dikotomisering för att få en ökad statistisk power. Signifikansnivån sattes till 0,05 och när analysen genomfördes påträffades två statistiskt signifikanta samband. Det första sambandet innebar att fysioterapeuter som känner sig mer uppskattade av cancerpatienter också känner sig som en mer självklar del inom cancerrehabiliteringen (p<0,001 vid ursprunglig variabel ochp=0,004 dikotomiserad). Det andra sambandet innebar att de som upplever att läkare i större utsträckning är medvetna om fysioterapeutens kompetens också känner sig som en mer självklar del inom cancerrehabiliteringen (p=0,030 vid ursprunglig variabel, p=0,160 respektive 0,007 beroende på hur dikotomiseringen genomfördes).