Bakgrund: Personer under cancerbehandling drabbas av många sidoeffekter, det finns behov av kontinuerliga bedömningar av rehabiliteringsbehov. Uppfattningen är att kommunikationen inte alltid fungerar bra. Flera bedömningsinstrument, för att underlätta symtomhantering och egenvård finns tillgängliga, ett av dessa är distresstermometer med tillhörande problemlista. Det finns idag flera studier om hur vårdpersonal uppfattar instrumentet, men bara enstaka studier om patienternas upplevelse av detsamma. Patienternas villighet att fylla i bedömningsinstrument är stor. Syfte: Att kartlägga patienters uppfattning om distresstermometern och tillhörande problemlista när den används vid bedömning av rehabiliteringsbehov i samband med cytostatikabehandling. Design: Tvärsnittsstudie med kvantitativ design. Metod: Data insamlades med enkäter, som ifylldes av 58 individer, mellan 13 mars-13 april 2015. Resultat: Uppfattningen om distresstermometer och problemlista var positiv. Fysiska och känslomässiga problem angavs vara viktigast, de under 65 år angav oftare existentiella och familjerelaterade som viktiga. För cirka 40 procent tillförde samtalet efteråt något ytterligare som inte skulle kommit fram utan distresstermometer och problemlista. Ungefär hälften angav att någon åtgärd påbörjades efter samtalet, de högre utbildade svarade oftare ja på detta. De flesta angav att distresstermometer och problemlista kan vara till nytta för dem. Slutsats: Bedömningen bör ske i en process från ifyllandet av distresstermometer och problemlista till samtalet och förverkligandet av detta. Resultaten bekräftar vikten av att bedömning utformas individuellt. En lyckad process kan skapa ett mervärde för patienten med ökad delaktighet som följd.

Psykisk ohälsa är ett utbrett folkhälsoproblem i samhället. Människor som söker vård för sin psykiska ohälsa drabbas ofta av vårdarens fördomar och upplever sig stigmatiserade. De känner sig missförstådda och nonchalerade av vården, vilket bidrar till en känsla avhopplöshet och undvikande att uppsöka vård. Denna uppsats beskriver patientens upplevelse av stigmatisering i vårdande sammanhang. Detta presenteras i en sammanställning av 11 artiklar med kvalitativ och kvantitativ ansats i en litteraturstudie. Resultatet visar att stigmatisering leder till en känsla av maktlöshet och utanförskap, medan patientens egentliga behov är att få vara delaktig i sin vård och bli tagen på allvar. Diskussionen uppmärksammar brister i bemötandet hos vårdgivaren i form av avsaknad av livsvärldsperspektiv och kommunikation. Genom att uppmärksamma patientens upplevelser kring stigmatisering belyses betydelsen i bemötandet av patienten. För att kunna ge ett bra bemötande behövs kunskap och förståelse hos sjuksköterskan, därför bör arbetet utföras med respekt och omtanke för den enskilda individen.

Bakgrund: Patienter som skrivs ut från intensivvårdsavdelningar står inför en stor psykisk påfrestning, där fragmenterade minnen, minnesluckor och mardrömmar gör det svårt att urskilja vad som verkligen hänt och inte. Dagböcker är en billig intervention och har visat på potentiellt terapeutiska fördelar, för en population som annars löper signifikant risk för psykisk ohälsa. Syfte: Syftet med detta arbete var att beskriva patienters upplevelser av en dagbok skriven under deras vårdtid på en intensivvårdsavdelning. Metod: En beskrivande litteraturöversikt med systematisk ansats. Resultat: Fem huvudkategorier identifierades: Att läsa om sig själv i en kritisk situation, Att pussla ihop sin egen berättelse, Vikten av kontinuitet, Skapa insikt för att gå vidare, & Tacksamhet till vården och närstående. Det var påfrestande att läsa dagboken i början, och många uttryckte en overklighetskänsla över innehållet. Dagboken hjälpte deltagarna att koppla ihop minnesfragment med verkliga händelser, och den var ett viktigt verktyg i att rekonstruera sin egen berättelse, däremot kunde brister i kontinuiteten sätta hinder för detta och vikten av kontinuerliga anteckningar betonades. Dagboken gav insikt i hur sjuk deltagarna varit, och gjorde det lättare att förstå varför återhämtningen var långsam. Genom att läsa sjuksköterskans och närståendes anteckningar fick deltagarna en ny förståelse och tacksamhet gentemot det stöd de haft under vårdtiden, och dagboken stod som bevis för att de alltid haft någon vid sin sida, även om de inte kommer ihåg det själva.  Slutsats: Dagboken upplevdes hjälpa den psykologiska återhämtningen och gjorde tiden på intensivvårdsavdelningen mer hanterbar, vilket gjorde det möjligt att gå vidare. / Background: Discharge from the intensive care unit comes with significant psychological strain, with fragmented memories, memory gaps, and nightmares makes it hard differentiating between actual and false memories. Diaries is a cheep intervention with potential therapeutic advantages, for a population which otherwise is at great risk of mental illness. Aim: The aim of this study was to describe patients’ experience of a diary written during their stay at the intensive care unit. Method: A descriptive literature review with a systematic approach. Results: Five main categories emerged: To read about oneself in a critical situation, To piece together ones own story, The importance of continuity, Creating insight to move on, & Gratitude towards care giver and relatives. It was hard reading the diary at first, and many described a feeling of unreality. The diary aided participants in connecting fragmented memories to events, and it was seen as a crucial tool in reconstructing ones story. Lack of continuity was a hindrance, and the importance of continuous notes was stressed. The diary gave insight into how ill the participants had been, which made it easier to understand why the recovery was slow. By reading notes by nurses and relatives, the participants gained understanding and gratitude towards the support they hade received, and the diary was evidence that they always hade someone bedside, even if they can’t remember it. Conclusion: The diary was perceived to aid the psychological recovery and made the intensive care experience more manageable, which made it possible to move on.

Bakgrund: Smärta är ett vanligt förekommande symtom vid cancer. Trots tydliga riktlinjer för hur omvårdnad vid cancerrelaterad smärta ska bedrivas, är smärta fortfarande ett problem för många patienter med cancer. Sjuksköterskan är omvårdnadsansvarig för patienten och har en betydande roll i smärthanteringen. Genom att undersöka patientens uppfattning ökar förståelsen för vad som är av vikt i sjuksköterskans smärthantering. Syfte: Syftet var att beskriva patientens uppfattning om sjuksköterskans smärthantering vid cancerrelaterad smärta. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie med induktiv ansats. Resultat: I litteraturstudiens resultat framkom fyra kategorier; betydelsen av kunskap hos sjuksköterskan, vikten av god kommunikation, relationens betydelse i smärthanteringen och patientens behov av stöd. Resultatet visade att patientens uppfattning om sjuksköterskans smärthantering påverkades av de kunskaper sjuksköterskan hade om smärta, smärtanalys och smärtbehandling. Kommunikationen med sjuksköterskan påverkades av den information patienten fick, hur sjuksköterskans samverkade i team och att vården var individanpassad. Patientens relation till sjuksköterskan var beroende av sjuksköterskans attityd till patienten och smärtupplevelsen, att sjuksköterskan var omtänksam och att patienten kunde känna tillit till sjuksköterskan. Sjuksköterskans närvaro och förmåga att visa empati påverkade patientens uppfattning om sjuksköterskans stöd i smärthanteringen. Konklusion: Mer utbildning behövs för att sjuksköterskan ska få mer kunskap om smärta och smärthantering. På så sätt kan sjuksköterskan lindra patientens lidande och främja livskvalitet och välbefinnande. / Background: Pain is one of the most common symptoms of cancer. Despite clear guidelines for the treatment of cancer-related pain, pain still remain a problem for many patients with cancer. The nurse has a significant role in the management of the patient’s pain. By exploring the patient’s perception increases the understanding of what’s important in the nurse’s pain management. Aim: The aim of this study was to describe patient’s perception of nurses’ pain management in cancer-related pain. Method: The study was designed as a structured literature review with an inductive approach. Results: Main findings of the study results in four categories; the importance of the nurse’s knowledge, the importance of good communication, the importance of the relationship in pain management and the patient’s need for support. The results showed that patients’ perception of nurses’ pain management depended on the nurse’s knowledge of pain, pain assessment and pain management. Communication with the nurse was affected by the information the patient received, how the nurse cooperated with the healthcare team and that the care was individualized. The patient's relationship with the nurse depended on the nurse's attitude towards the patient and the pain experience, that the nurse was caring, and that the patient could have trust in the nurse. The nurse’s presence and ability to show empathy influenced the patient’s perception of the nurse’s support in pain management. Conclusion: The result demonstrated that more education is needed to evaluate the nurses’ knowledge about pain and pain management. Though education, the nurse has opportunity to relive patients’ suffering and promote quality of life and well-being.