Bakgrund: Döden är en naturlig del av livet, men den kan ändå skapa stor rädsla och ångest hos många. Det har blivit färre av de äldre som avlider på sjukhus medan flertalet avlider på särskilda boenden eller i hemmen. Detta ökar kraven på vårdpersonalen att de ska ge en god omvårdnad vid livets slutskede, och även ha ett professionellt förhållningsätt mot patienter och närstående. Vården i livets slutskede är speciell och det finns många faktorer att ta hänsyn till då det kan vara många runt patienten som har behov som ska tillgodoses. Syfte: Var att beskriva distriktssköterskors förhållningsätt i situationer där närståendes bedömning av patientens symtomlindring i livets slutskede skiljer sig från den egna bedömningen, samt beskriva samband mellan distriktssköterskans erfarenhet och tillit till egen bedömning. Metod: En enkätstudie genomfördes med en deskriptiv design med kvantitativ ansats. Urvalsgruppen var distriktssköterskor och sjuksköterskor som arbetade i hemsjukvården. Den webbaserade enkäten delades ut till 187 stycken distriktssköterskor och sjuksköterskor. Det var 76 personer som besvarade enkäten. Materialet analyserades med beskrivande statistik i dataprogrammet SPSS version 26 med korstabeller och Chi2-test. Resultat: Resultatet indikerade att den äldre distriktssköterskan har en större tilltro för den egna bedömningen av patientens behov av symtomlindrande behandling vid livets slutskede. Resultatet indikerar även att närstående har en påverkan på distriktsköterskans bedömning vid symtomlindring i livets slutskede. Slutsats: Distriktssköterskan som var äldre än 49 år agerar mer efter sin egen bedömning jämfört med distriktssköterskor som var yngre. Ett mentorskap från den äldre distriktssköterskan är ett sätt att öka säkerheten för den yngre distriktssköterskans i sin yrkesroll. Återkommande utbildningar i palliativ vård är ett annat.