Denna uppsats behandlar Willy Kyrklunds roman Solange (1951) utifrån några av de verktyg som utvecklats av Gilles Deleuze och Félix Guattari för att närma sig litteraturen. Som teoretisk utgångspunkt kommer jag huvudsakligen att använda mig av Deleuzes och Guattaris studie över Franz Kafka med titeln Kafka: För en mindre litteratur (1975), tillsammans med ett antal andra relevanta skrifter och verk. I Kafkastudien utvecklas begreppet om den mindre litteraturen, vilket i korthet kan beskrivas som ett särskilt förhållningssätt till en större, etablerad litteratur. Jag kommer även undersöka Solange utifrån begreppet om djur-blivandet, så som det presenteras i Deleuzes och Guattaris Tusen platåer (1980). Utifrån dessa verktyg kommer jag i första hand att undersöka den säregna användningen av aspekter som form, genre och berättande i Solange, med avsikten att visa hur romanen på olika plan omförhandlar litterära normer och konventioner till förmån för vad som kan sägas vara ett kollektivt utsägande.