<p>Denna uppsats presenterar en studie med syftet att studera anföring i förhörstext i förhållande till de brottsrekvisit som behöver stärkas vid grov kvinnofridskränkning. Texterna består av målsägarförhör i 11 fall av grov kvinnofridskränkning och har analyserats genom närläsning. Resultatet visar att polisen framför allt använder öppen anföring för att stärka alla rekvisit och därmed tydligt för fram kvinnans röst i texten. Men samtidigt är bruket vid hotrekvisitet inte alltid enligt de bestämmelser som råder, vilket påverkar tillförlitligheten. Studien visar också att dold anföring är lika vanligt som öppen för att stärka rekvisit som rör smärta och vanmakt. Det öppnar upp för tolkningsmöjligheter och påverkar också textens objektivitet. Att polisens sätt att återberätta kan påverka läsarens bedömning av kvinnans, och därmed också berättelsens, trovärdighet är studiens slutsats.</p>

Denna uppsats presenterar en studie med syftet att studera anföring i förhörstext i förhållande till de brottsrekvisit som behöver stärkas vid grov kvinnofridskränkning. Texterna består av målsägarförhör i 11 fall av grov kvinnofridskränkning och har analyserats genom närläsning. Resultatet visar att polisen framför allt använder öppen anföring för att stärka alla rekvisit och därmed tydligt för fram kvinnans röst i texten. Men samtidigt är bruket vid hotrekvisitet inte alltid enligt de bestämmelser som råder, vilket påverkar tillförlitligheten. Studien visar också att dold anföring är lika vanligt som öppen för att stärka rekvisit som rör smärta och vanmakt. Det öppnar upp för tolkningsmöjligheter och påverkar också textens objektivitet. Att polisens sätt att återberätta kan påverka läsarens bedömning av kvinnans, och därmed också berättelsens, trovärdighet är studiens slutsats.