Eftersom det oftast är genom karaktärers tal och tanke som en läsare baserar sin tolkning av karaktärer så är studiet av anföring synnerligen intressant, speciellt i översatta verk. Syftet med följande uppsats är således att undersöka hur variationen av direkta anföringssatser – närmare bestämt hur val av anföringsverb och placering av anföringssatser – skiljer sig åt över tid i Louisa May Alcotts Unga Kvinnor. Med val av anföringsverb menas här de vanligast förekommande anföringsverben utifrån frekvens och semantiskt innehåll; det vill säga hur ofta ett och samma anföringsverb förekommer och vilka semantiska kategorier – exempelvis anföringsverb vars semantiska innehåll visar att något sägs som sade – anföringsverben tillhör. För att uppnå syftet undersöker denna uppsats hur den direkta anföringen skiljer sig åt i fem kapitel i fyra olika utgåvor av Unga kvinnor: den engelska originalutgåvan från år 1868 och tre olika svenska utgåvor från åren 1871, 1965 och 2015. Undersökningens resultat visar att frekvensen av anföringsverbet sade – vars semantiska innehåll visar att något sägs – ökar över tid och att antalet olika anföringsverb minskar över tid. Därtill visar undersökningen att den vanligaste placeringen för anföringssatser är final. Två huvudsakliga slutsatser som går att dra från denna studie är att de svenska utgåvorna av Unga Kvinnor kan ha påverkats av de berättartekniska förändringar som skedde under 1800- och 1900-talet; dels utvecklandet mot en mer objektiv stil vid utformandet av anföringssatser och dels mot ett skifte från en tydlig narrativ närvaro till en mer distanserad narrativ närvaro. Att anföringssatsernas vanligaste placering är final kan ha att göra med skiftet mot en mer distanserad narrativ närvaro. Det är även möjligt att påstå att anföringsverbet sade kan ha ökat över tid och att antalet olika anföringsverb kan ha minskat över tid på grund av tillämpandet av en mer objektiv stil vid anföringssatsernas utformning.

<p>Denna uppsats presenterar en studie med syftet att studera anföring i förhörstext i förhållande till de brottsrekvisit som behöver stärkas vid grov kvinnofridskränkning. Texterna består av målsägarförhör i 11 fall av grov kvinnofridskränkning och har analyserats genom närläsning. Resultatet visar att polisen framför allt använder öppen anföring för att stärka alla rekvisit och därmed tydligt för fram kvinnans röst i texten. Men samtidigt är bruket vid hotrekvisitet inte alltid enligt de bestämmelser som råder, vilket påverkar tillförlitligheten. Studien visar också att dold anföring är lika vanligt som öppen för att stärka rekvisit som rör smärta och vanmakt. Det öppnar upp för tolkningsmöjligheter och påverkar också textens objektivitet. Att polisens sätt att återberätta kan påverka läsarens bedömning av kvinnans, och därmed också berättelsens, trovärdighet är studiens slutsats.</p>

Denna uppsats presenterar en studie med syftet att studera anföring i förhörstext i förhållande till de brottsrekvisit som behöver stärkas vid grov kvinnofridskränkning. Texterna består av målsägarförhör i 11 fall av grov kvinnofridskränkning och har analyserats genom närläsning. Resultatet visar att polisen framför allt använder öppen anföring för att stärka alla rekvisit och därmed tydligt för fram kvinnans röst i texten. Men samtidigt är bruket vid hotrekvisitet inte alltid enligt de bestämmelser som råder, vilket påverkar tillförlitligheten. Studien visar också att dold anföring är lika vanligt som öppen för att stärka rekvisit som rör smärta och vanmakt. Det öppnar upp för tolkningsmöjligheter och påverkar också textens objektivitet. Att polisens sätt att återberätta kan påverka läsarens bedömning av kvinnans, och därmed också berättelsens, trovärdighet är studiens slutsats.

The present study has two purposes. One aim is to investigate to what extent 20 pupils in grade 3 use two different forms of presentation in their narrative texts and how these choices of forms of presentation create certain patterns in the pupils’ texts. Another aim is to study to what extent the pupils use various features of spoken language in their narrative texts and whether these features correlate with the forms of presentation. The material in the study consists of 20 narrative texts from the national test in Swedish in 2011. The analytical models are based, among other things, on the theory of linguistic variation (see Nordberg 2013). A central finding of the study is that the pupils mainly choose to write their narrative texts from their own standpoint and that the choice of forms of presentation creates two different patterns in the pupils’ texts. One pattern that is found in several pupils’ texts builds on an interplay between the pupils’ own voice and the voice of other characters. Another central finding is that the pupils use many colloquial forms of pronouns, and that the features of spoken language are more common in various dialogue contexts than when the pupils tell the story in their own voice.