Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om och isfall hur parallellklippning bidrar till att skapa spänning i filmen The Dark Knight (2008). Tre scener som visar på tre olika stadier av spänning har analyserats för att se vilken påverkan parallellklippningen har för att skapa spänning samt hur dessa parallella handlingar binds ihop och om det finns någon primär handling. Med hjälp av Moritz Lehne och Stefan Koelsch undersökning om spänningens komponenter samt valda klipptekniker undersöks vilken påverkan parallellklippningen har för att skapa spänning. David Bordwell och Kristin Thompson teori om fyra dimensioner av klippning används för att undersöka hur de parallella handlingarna binds ihop. För att svara på om det finns någon primär handling används ett tidslinjediagram över parallellklippningen i scenerna. Resultatet av undersökningen visar att parallellklippningen har bidragit till att skapa spänning i The Dark Knight men är endast en faktor av flera som bygger spänning. Genom att kombinera parallellklippning med dramatisk betoning och rytm skapas spänning. De parallella handlingarna binds ihop genom att fokusområdet bibehålls över klippet vilket skapar ett flyt i bildflödet. De primära handlingarna i scenerna visas genom den frekventa återkopplingen till just denna handling.