Syftet med studien var att undersöka vilka erfarenheter lärare inom ämnet svenska som andraspråk har av att arbeta med elever som har eller som misstänks ha dyslexi. Studien utgick från ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på lärande, där syftet var att utifrån denna utgångspunkt ta reda på hur lärare konstruerar sin bild av dyslexi i form av personliga erfarenheter. Metoden bygger på ett kvalitativt synsätt, innehållande strukturerade intervjufrågor riktade till lärare inom ämnet svenska som andraspråk. Resultaten visade att lärarna hade svårt att veta om andraspråkselever hade dyslexi eller om det endast var en del i processen av att lära sig ett nytt språk. Majoriteten av lärarna var inte helt insatta i vad kartläggningen innefattar och hade erfarenheter av att andraspråkselevers behov inte följdes upp genom kartläggning i den utsträckning som hade varit nödvändigt för att tillmötesgå deras behov och ge dem den stöttning i skolarbetet som behövs. De arbetade därför på egen hand för att finna strategier i klassrummet som gjorde att de fick en bild av var eleven befann sig kunskapsmässigt. Resultatet visade också att lärarna bedrev mycket individuell undervisning som syftar till elevernas utvecklingsmål, för att nå samtliga elevers behov med koppling till dyslexi. Utifrån studiens resultat med hänsyn till informanternas uttalanden är det möjligt att konstatera en önskan om en mer utförlig och kontinuerlig specialpedagogisk hjälp som kan vara delaktig i att definiera vad som är dyslexi och vad som inte är det, samt att dessa elever tillsätts resurser på bästa sätt utöver det som den enskilda läraren kan ge.