Denna uppsats utgår från tidigare forskning som har konstaterat fyra huvudsakliga faktorer som bidragit till uppkomsten av ensamhetskänslor, dessa är ”utan närrelation”, ”otillräckliga vänskapsband”, ”avvikande” och ”alienerad”. De två faktorerna ”utan närrelation” och ”otillräckliga vänskapsband” behandlas under samma tema i uppsatsen. Syftet är att utifrån dessa faktorer förklara hur känslor av ensamhet kan uppstå i samhället. Förhoppningen är att detta ska leda till kunskap som är användbar inom det sociala arbetet. Uppsatsen är litteraturbaserad och tillvägagångssättet utgörs av en begreppsanalys. Uppkomsten av ensamhet har utifrån faktorerna analyserats med hjälp av vetenskapliga rapporter och texter. Analysen visade att ensamhetskänslor på grund av ”utan närrelation” och ”otillräckliga vänskapsband” kan förklaras av separeringen av hushåll och företag vilket leder till en försvagning av gemenskap familjemedlemmar emellan. Ytterligare förklaringar är distanserade kontakter och en blaserad attityd i samhället. Känslan av att inte passa in och att vara missförstådd i ett samhälle med mycket press och många val är förklaringar till uppkomsten av ensamhetskänslor utifrån den andra faktorn, ”avvikande”. Förklaringarna till ”alienerad” som en faktor till ensamhetskänslor är ytlig gemenskap på arbetsplatsen, organisationsförändringar samt en osäkerhet på både arbetsplatsen och arbetsmarknaden. Vidare är känslan av meningslöshet ett grundläggande problem i det moderna sociala livet. Slutligen är kunskap om ensamhet användbar för socialarbetare då det möjliggör ett bättre bemötande och bättre insatser.

Detta är en tvärkulturell, kvantitativ studie som undersöker sambandet mellan utbildning och ensamhet. Tidigare forskning i ämnet har varierande resultat samtidigt som fokus ofta legat på konsekvenser av ensamhet istället för vad som orsakar ensamhet. Trots det utgår denna studie från att den alienerande skolmiljön, som bidrar till ensamhetskänslor, samt humankapitalteorin, som ger en förståelse vad som kan uppmuntra till fortsatta studier, innebär att en lägre utbildningsnivå associerar med ensamhetskänslor. Datamaterialet som används för att testa hypotesen kommer från European Social Survey runda 7 vilket innebär att 21 länder inkluderas med mellan 1 400–3 000 respondenter per nation. Denna studie använder samma binära definition av ensamhetsvariabeln som Brülde och Fors (2015). Med hjälp av linjära sannolikhetsmodeller testas sedan hypotesen, analyserna inkluderar över 35 000 respondenter. Resultatet innebär att det finns empiriskt stöd för hypotesen och därmed antas en individs utbildningsnivå inverkar på hens ensamhetskänslor. Det kan tyckas märkligt att personer som spenderar mer tid i den alienerande skolmiljön är mindre ensamma än de med lägre utbildningsnivå. Teorierna ger dock flera möjliga förklaringar till detta, dels att individer som är känsliga för den alienerande miljön väljer att inte fortsätta studier på högre nivå, vilket ger dem sämre förutsättningar på arbetsmarknaden samtidigt som förvärvsarbetet också kan leda till alienering och därmed riskeras ensamhetskänslorna intensifieras. Medan för andra individer ger det ökande humankapitalet, som utbildningen innebär, incitament för att bortse från den alienerande miljön och därmed motverkas alienationens negativa konsekvenser. Därutöver går det att argumentera för att den högre utbildningen fostrar en slags social individualism som studenterna har nytta av senare i livet.