This paper explores loneliness in different types of European welfare state regimes, and how it differs between different types of regimes. Loneliness is divided into objective and subjective to make it clear what is being looked at, and also the connection between the two has been considered. To approach this problem, countries have been chosen to represent liberal, corporatist, and social democratic welfare state regimes by the criteria that the respective characteristics are the most clear. The countries which have been analyzed are Sweden (social-democratic), Poland (corporatist) and Great Britain (liberal). In general, these countries correspond to the theoretical criteria as a whole, but to further the analysis specific policies of the welfare state has been broken down into four aspects; family, housing, unemployment and pension policy. The material is drawn from the European Social Survey and has then been recoded. To analyze this, cross tables has been made to see the spread of both kinds of loneliness, and a linear probability model has been done to look at the difference in the odds of feeling lonely or not between the countries. The results show that subjective loneliness is lower in Sweden, as well as most types of objective loneliness, except living alone. Between the different countries, there was a small difference in chance of feeling lonely even when the composition was taken into account. However, the links between objective and subjective loneliness was not deemed statistically significant when comparing the countries, except one of the types of loneliness. Living alone was shown to have an impact differing between the countries, placing Great Britain as the country with the highest probability of feeling alone whilst living alone, followed by Poland, when compared to Sweden.

Äldres ensamhet ses som ett vanligt förekommande problem i samhället idag och får utrymme i både media, forskning och i det allmänna talet. Hur utbredd är ensamheten och vad förklarar den subjektiva ensamheten hos äldre personer? Här undersöks äldres ensamhet ur ett makroperspektiv med syftet att studera vad som påverkar upplevelser av ensamhet hos äldre personer. Ett strukturfunktionalistiskt konsensusperspektiv ligger som teoretisk bakgrund. Det rör sig om en registerstudie då materialet som används är insamlat inom ramen för GERDA, en gränsöverskridande gerontologisk regional databas som samlar in empiriskt material om äldre och äldres levnadsvillkor. Svaren ges via enkäter som skickats ut till 65-70-75-80- och 85-åringar bosatta i Västerbotten. Metoden har en primärts kvantitativ ansats och de analyser som utförs är bivariata och multivariata sambandsanalyser. Även MCA-analys förekommer, en regressionsliknande analys, i förhoppning om att åstadkomma kausal inferens. Resultaten visar att ensamboende har störst effekt på den subjektiva ensamheten. De respondenter som uppger att de bor ensam löper högre risk för att uppleva ensamhet än de som bor med någon. Även utsatthet för ålderism ökar risken för upplevd ensamhet på äldre dagar. Ålder och kön har ingen nämnvärd effekt på den upplevda ensamheten hos äldre. Viktiga slutsatser är att kronologisk ålder inte påverkar ensamheten. Det samband som visas mellan ålder och ensamhet, uppdagas vara ett skensamband efter kontroll för andra variabler. Ett ensamboende som karaktäriseras av ofrivillighet har störst effekt på den upplevda ensamheten. I analys dras slutsatsen att det kollektiva medvetande som existerar i samhället kan påverka ensamhet hos en individ, genom att problematisera ensamboende och vidmakthålla diskurser vari ett det råder ett eländesperspektiv på äldre och åldrande.

Detta är en tvärkulturell, kvantitativ studie som undersöker sambandet mellan utbildning och ensamhet. Tidigare forskning i ämnet har varierande resultat samtidigt som fokus ofta legat på konsekvenser av ensamhet istället för vad som orsakar ensamhet. Trots det utgår denna studie från att den alienerande skolmiljön, som bidrar till ensamhetskänslor, samt humankapitalteorin, som ger en förståelse vad som kan uppmuntra till fortsatta studier, innebär att en lägre utbildningsnivå associerar med ensamhetskänslor. Datamaterialet som används för att testa hypotesen kommer från European Social Survey runda 7 vilket innebär att 21 länder inkluderas med mellan 1 400–3 000 respondenter per nation. Denna studie använder samma binära definition av ensamhetsvariabeln som Brülde och Fors (2015). Med hjälp av linjära sannolikhetsmodeller testas sedan hypotesen, analyserna inkluderar över 35 000 respondenter. Resultatet innebär att det finns empiriskt stöd för hypotesen och därmed antas en individs utbildningsnivå inverkar på hens ensamhetskänslor. Det kan tyckas märkligt att personer som spenderar mer tid i den alienerande skolmiljön är mindre ensamma än de med lägre utbildningsnivå. Teorierna ger dock flera möjliga förklaringar till detta, dels att individer som är känsliga för den alienerande miljön väljer att inte fortsätta studier på högre nivå, vilket ger dem sämre förutsättningar på arbetsmarknaden samtidigt som förvärvsarbetet också kan leda till alienering och därmed riskeras ensamhetskänslorna intensifieras. Medan för andra individer ger det ökande humankapitalet, som utbildningen innebär, incitament för att bortse från den alienerande miljön och därmed motverkas alienationens negativa konsekvenser. Därutöver går det att argumentera för att den högre utbildningen fostrar en slags social individualism som studenterna har nytta av senare i livet.