I denna kvalitativa studie undersöks hur väl det lokala betygssättningsarbetet på en svensk gymnasieskola överensstämmer med styrdokumentens bestämmelser och riktlinjer för arbete med betyg och bedömning. Två rektorer och två lärare intervjuades om arbetssätt vid betygssättning i nuvarande betygssystem. På flertalet punkter tycks det arbete som förs med betyg och bedömning vara förenligt med befintliga nationella kriterier och föreskrifter för gott betygssättningsarbete. Resultaten vittnar emellertid om klara samverkansbrister. Paradoxalt nog blir detta än tydligare genom intervjuade rektorers åsikt att skolan ifråga har mycket goda förutsättningar för samverkan. Lärarna i studien är av klart avvikande uppfattning och hävdar att samverkansmöjligheterna är tämligen begränsade, och att samverkan bör utökas på så gott som alla nivåer i skolverksamheten; framförallt mellan gymnasieprogram, skolor och kommuner. Vidare efterfrågas en person som får till stånd fler bedömningssamtal. Missnöje uttrycks över rektorernas bristfälliga återkoppling av de organiserade betygsdiskussioner som förs, liksom deras påstått otillräckliga återrapportering av skolans betygsstatistik. Lärarna säger sig också sakna reella förutsättningar för kompetensutveckling i betygssättning. Rektorerna instämmer till vissa delar i att samarbetet mellan skolor och kommuner kan utökas, men verkar inte aktivt arbeta för att få till stånd någon förändring på detta område. De anser att betygssättningsarbetet sköts föredömligt av lärarna och engagerar sig därför endast i undantagsfall i sådant arbete, och då först när problem har uppstått. Varken lärare eller rektorer tycks ha reflekterat över elevernas roll i det lokala uttolkandet av betygskriterier. Ingen av de intervjuade berör ett utökat samarbete med skolans elever som ett led mot större samverkan. Detta kan ses som en konsekvens av gällande betygssystems avsaknad av krav på elevintegration vid utarbetandet av lokala betygskriterier, liksom varje skolas frivillighet att bedriva uttolkningsarbete. Författaren ser lagstiftning om obligatoriskt uttolkande på lokal nivå som en tänkbar väg för att säkerställa förekomsten av fortlöpande betygs- och bedömningssamtal. Då elever tycks vara en obrukad resurs föreslås även att de erbjuds större delaktighet i dessa samtal.