I ett historiskt perspektiv kan skolmatematiken betraktas som traditionstyngd. Forskning visar att lektionstid ofta ägnas åt elevers eget arbete och att elever förlorar sin lust att lära matematik. Detta står i kontrast till forskning om bl.a. resonemangs- och kommunikationskompetens, samt kamrat- och självbedömning som kan öka motivation och vara viktigt för lärande. Uppsatsen vill öka kunskapen om kommunikationen som sker när elever och lärare samtalar om problemlösningar i matematik samt vilka aspekter av elevernas lösningar som erkänns i samtalet. Undersökningen har ett socialsemiotiskt och multimodalt perspektiv på kommunikation, samt ett designteoretiskt perspektiv på lärande. Datan har samlats in genom videografi av två matematiklektioner i en skolklass med 14 elever i årskurs 4. Den multimodala kommunikation har transkriberats. Resultatet visar att elever och lärare använder semiotiska resurser i samspel i sin kommunikation som blottlägger aktörernas meningsskapande. Analysen sker med hjälp av begreppen erkännande och erkännandekultur. Tre kategorier av erkännande skapas och visar hur elever och lärare betonar olika men också samma aspekter under bedömningen. Slutsatserna är att lärare bör vara uppmärksamma på vilka erkännandekulturer eleverna och lärarna själv ger uttryck för, att enkla bedömningsaktiviteter kan bygga upp positiva sociomatematiska normer, hjälpa eleverna resonera och kommunicera i matematik, bidra till att utveckla kamratbedömning och att eleverna kan (och bör) vara delaktiga i framtagandet av bedömningskriterier.