Upphovsrättens regler som i många avseenden tillkommit i en annan tid utmanas eftersom upphovsrättsskyddat material numera finns i digital form. Den digitala tekniken växer explosionsartat vilket gör det svårare för rättighetshavare att övervakaanvändningen av deras verk och svårare att få den ersättning de har rätt till. För att råda bot på problemet har kommissionen kommit med ett direktivförslag om mer enhetliga regler kring upphovsrätt inom EU. Direktivförslaget har dock väckt stor debatt och en artikel som fått utstå mycket kritik är artikel 13. Artikeln syftar till att hantera ”värdegapet” genom att ge rättighetshavare bättre möjlig-heter att förhandla fram avtal och få ersättning för deras verk och prestationer. Artikeln synes bra vid en första anblick, men tillvägagångssättet för att uppnå målen förefaller dock inte lika bra. Frågan är om artikeln är förenlig med gällande rätt och om kritiken som uppstått kring artikeln har någon sanning i sig. I uppsatsen redogörs för mellanhänders ansvar i en digital miljö och vilka regelverk de omfattas av idag. Det framkommer att förslag till allmän övervakning i form av tekniska lösningar, likt filtreringssystem, tidigare ogillats av EUD och att det dessutom föreligger ett förbud mot allmän övervakningsskyldighet enligt gällande rätt. Det diskuteras således varför ett sådant system ska införas nu och om det skulle fungeraframgångsrikt. Igenkänningstekniken i sig synesinte vara grunden till problemen, tekniken används i dagsläget självvalt av en del video-sajter. Det är snarare det ökade ansvaret artikeln för med sig och att den tycks gå emot gällande rätt som uppenbarar sig problematiskt. Slutligen, som framkommer i resultatet, har artikel 13 i direktivförslaget ett gott syfte som ska eftersträvas. Sättet som målen ska uppnås på är dock inte helt genomtänktutan förslaget skulle behöva bearbetas och tänkas igenom ytterligare. En lösning till att minska ”värdegapet” på den digitala inre marknaden mellan rättighetshavare och mellanhänder torde kunna uppnås på ett bättre sätt än med det artikel 13 i direktivförslaget presenterar. En utveckling av redan befintliga regler på området är exempelvis något att överväga. Förslaget kommer med största sannolikhet genomföras på så sätt det är utformat idag. Trots att det i uppsatsen konstateras att artikel 13 inte kan anses helt förenlig med gällande rätt, är artikeln sannoliktutformad på ett sätt vilket medför att genomförandet inte kommer generera några större konsekvenser. Artikeln kan sägas ge ett ”frivilligt krav”, det vill säga att den inte uttryckligen tvingar videosajter att införa filtreringssystem.

No description available.