Denna studie inkluderar resultat från osteologiska analyser från tre stenålderslokaler på Gotland: Visborgs Kungsladugård, Strå samt Gisslause. Dessa tre lokaler är daterade till Mesolitikum, dvs. bland de tidigaste faserna på Gotland. En majoritet av de identifierade benen har varit från säl och därför har uppsatsen kommit att handla om den säljakt som utövats på dessa tre platser. Utifrån de fynd som analyserats har skillnader kunnat uttolkas vad det gäller både åldersfördelning och fördelning av olika sälarter mellan vissa av lokalerna. Visborgs Kungsladugård visar på en majoritet av yngre gråsälar till skillnad från Strå och Gisslause där det existerar en jämn fördelning mellan gråsäl och vikare, likaså en jämn fördelning mellan åldrarna. Tolkningen av detta pekar på en delvis säsongsjakt där populationerna har jagat på olika sätt på olika delar av Gotland. I uppsatsen har även en diskussion angående den marina anpassningen tagits upp. Denna anpassning har setts i tre stadier, lakustrin, littorin och marin. Den mesolitiska populationen på Gotland passar in på det littorina stadiet där en full marin kultur inte ännu varit helt utvecklad. Då det främst jagats säl på och nära stranden samt att ett visst insjöfiske utövats påvisar resultaten att ett fullt utnyttjande av havet ännu inte bedrivits.

I denna uppsats diskuteras jakten och nyttjandet av säl på Gotska Sandön, med utgångspunkt i en osteologisk analys av säl- och människoben från en begravningsplats på öns norra kust. Diskussionen inkluderar dessutom jämförelser med arkeologiska lokaler och etnografiska beskrivningar från öar som Gotland, Stora Karlsö, Fårö och Runö. Människobenen kommer från en individ och har daterats till 1400-talet e.Kr. Resultatet av den osteologiska analysen, jämfört med etnografiska källor, indikerar att individen kan ha varit en säljägare. Sälbenen talar om att gråsäl har jagats, och att jakten har inkluderat gamla sälar och sälhanar. Dessa sälar har jagats för sitt skinn och späck snarare än för sitt kött. Sälbenens förekomst på begravningsplatsen kan bero på en förkristen tradition, att de har misstagits för människoben eller att de har varit avfall från den närliggande medeltida boplatsen på Säludden. / This essay discusses the hunting and use of seals on Gotska Sandön, based on an osteological analysis of seal and human bones from a cemetery on the northern coast of the island. The discussion includes comparisons with archaeological sites and ethnographical descriptions from islands such as Gotland, Stora Karlsö, Fårö and Ruhnu. The human bones come from one individual and has been dated to the 15th century AD. The results of the osteological analysis, compared with ethnographical sources, indicate that the individual may have been a seal hunter. The seal bones indicate that grey seal was hunted, and that the hunt included old seals and male seals. These seals were hunted for their skin and blubber rather than their meat. The seal bones may have been buried in the cemetery because of a pre-Christian tradition, them being mistaken for human bones, or them being waste from the nearby medieval settlement on Säludden.

No description available.