Under efterkrigstiden har den regionala tillväxten i industriländerna undergått en explosionsartad utveckling. Samtidigt skedde en massiv utbyggnad och förbättring av infrastrukturen. Dessa båda områdes avancemang avslutades abrupt med den globala finanskrisen under 1970-talet. När konjunkturen vände tillbaka och tillväxten tog fart igen var det däremot inte med samma starka stäv som innan krisen. Denna tröga utveckling förbluffade makroekonomerna, som sökte med ljus och lyckta efter möjliga orsaker såsom energipriser, social reglering och regioners näringslivssammansättning. Det fick sin förklaring först när Aschauer bevisade att det fanns ett samband mellan minskade investeringar i infrastruktur i slutet av 1960-talet och en nedgång i den totala produktiviteten strax efteråt, vilket till viss del ledde till finanskrisen. Det har sedan dess publicerats en uppsjö av forskningsartiklar kring ämnet där den sammantagna slutsatsen är att det inte är frågan om infrastrukturen påverkar den regionala utvecklingen, utan till vilken grad, där transportinfrastrukturen anses ha störst betydelse.   Denna studie har som syfte att undersöka till vilken omfattning infrastrukturinvesteringar har på den kommunala och regionala utvecklingen längs europaväg 4 sträckning mellan Uppsala och Sundsvall. Dessutom undersöktes om man skulle kunna implementera alternativa finansieringsmetoder av vägutbyggnadsprojekt, eftersom dessa även skulle leda fram till en ökad regional utveckling. Studien genomfördes med hjälp av enkäter och intervjuer och ett bottom-up perspektiv, vilket möjliggjorde att de tidigare långsiktiga regionala utvecklingsmålen kunde analyseras.   Sammantaget har resultatet visat att studiens arbetsmetod har varit en bra undersökningsform, där gamla resultat bekräftats och nya slutsatser dragits. Analysen har påvisat skillnader bland kommuner och regioner i frågan om vilken omfattning infrastrukturförändringar har påverkat deras utveckling. Däremot ansåg samtliga tillfrågade att alternativa finansieringssätt, som ERUF och PPP borde användas, men att implementeringen skulle bli svår. / During the postwar period, there has been a tremendous variation in regional growth in developing countries. At the same time there was a massive expansion and improvement in infrastructure. The advances in these two areas ended abruptly with the global financial crisis in the 1970s. However, when times changed and the economy began to recover, it was not with the same momentum as prior to the crisis. This slow development stunned macro-economists, who searched high and low after possible causes such as energy prices, social regulations and the economic structure of different regions. It became clear only when Aschauer showed how the decline in infrastructure investment in the late 1960s resulted in a decline in overall productivity shortly afterwards, which, in part, led to the financial crisis. There have since been published a plethora of research articles on the subject in which the overall conclusion is that it is not an issue of whether infrastructure has an impact on regional development, but to what degree, and that the transport infrastructure is considered to be most significant. The aim of this study is to investigate of impact that infrastructure investments were considered to have upon municipal and regional development along the European route 4 between Uppsala and Sundsvall. In addition the possibilities of implementing alternative methods of financing road-building projects were also explored, as these would lead to greater regional development. The study was conducted using questionnaires and interviews and a bottom-up approach, which made it possible for the earlier long-term regional development objectives to be analysed.Overall, the results demonstrated that the method applied was a good way of conducting a survey, where old and new findings were confirmed. The analysis has revealed differences among municipalities and regions with regards to the impact that changes in infrastructure have on their development. On the other hand, the respondents were unanimous in believing that alternative funding methods, such as ERUF and Public-Private-Partnership should be used, but that they would be difficult to implement.