Riksintressen är ett planeringsverktyg som har funnits sedan 1960-talet. Verktyget är tänkt att ge vägledning i frågor som rör mark- och vattenanvändning. Det är två lagsystem som reglerar riksintressen, plan- och bygglagen (2010:900) och miljöbalken (1998:808). Lagsystemen ska skydda de värdefulla miljöerna från påtaglig skada. Ansvarsfördelningen för verktyget riksintressen regleras i förordningen om hushållning med mark- och vattenområden m.m. (1998:896). Riksintressen ska vara miljöer som besitter unika värden och som ska förvaltas gemensamt av brukare, kommun och stat så att miljöerna bevaras för kommande generationer. Det är tänkt att riksintressena ska representera hela den svenska historien och nästan hela urvalet skedde år 1987.  I Sverige finns det cirka 1700 områden som är av riksintresse för kulturmiljövården. Examensarbetet har genom en fallstudie studerat planeringsverktyget riksintressen. Tre fäbodar av riksintresse för kulturmiljövården i Mora kommun, Bönsabergs fäbodar, Matsäls fäbodar och Södra Flenarnas fäbodar, valdes ut att ingå i fallstudien. Ett fäbodställe var ett område med bebyggelse i skogen där boskapsskötsel var förlag under sommarhalvåret. Urvalet baserade sig på en aktuell debatt i Mora Tidning där fäbodlaget i Bönsabergs fäbodar kritiserar planeringsverktyget riksintressen och vill att fäbodens riksintresseklassning tas bort. Syftet med uppsatsens frågeställningar är att ge en ökad insikt i hur planeringsverktyget riksintressen tillämpas genom att studera förvaltningen av de tre utvalda fäbodarna. Fyra frågeställningar har använts för att undersöka om förvaltningen av fäbodarna ändrats i och med riksintresseklassningen, om den kritik som Sveriges Kommuner och Landsting framfört är befogad samt kartlägga beslutsgången och kommunikationen mellan brukarna, kommunen, länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Det har inte varit självklart om det är i regelverket eller tillämpningen som bristerna finns. Slutsatsen är att bristerna i planeringsverktyget riksintressen till stor del beror på tillämpningen. Litteraturen, SKL och intervjuobjekten riktar sin kritik mot bristerna i kommunikationen och samarbetet mellan de olika instanserna samt de bristande underlagen. / The first areas of national heritage were identified in connection with the spatial national planning that was initiated in Sweden in the 1960s. The reason for appointing areas of national heritage was to provide the municipalities guidance in how unique environments should be managed in a sustainable manner and protected from significant damage so that future generations can enjoy them. The paper uses a case study on chalets of national heritage for the cultural resource management in Mora municipality in Sweden. The case study shows that a lack of economical- and human capital makes it hard to keep the documentation current and the dialogue between the involved parties becomes absent. The municipalities need support and guidance from the government in managing areas of national heritage. The conclusion is that most of the problems with areas of national heritage can be linked to the enforcement of the regulations rather than the legislation itself.