Spelling suggestions: "subject:"föräldrabalken"" "subject:"föräldrabalkens""
1 |
En granskning av bestämmelsen i 6 kap. 13 a § föräldrabalken : Barnets möjlighet att få psykiatrisk och psykologisk vård när vårdnadshavare är oenseFranzer, Emelie January 2013 (has links)
För att på ett enkelt sätt beskriva det trepartsförhållande som existerar mellan barn, föräldrar och socialnämnd kan sägas att föräldrar har det främsta ansvaret för att barns hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses och ytterst är socialnämnden ansvarig. Nuvarande rättsläge kan ur ett tillämpningsperspektiv beskrivas som en trestegsraket. Den inleds efter att en motiverad vårdnadshavare söker socialnämndens samtycke för att den andre vårdnadshavaren motsätter sig barnets vård. I ett första steg ska socialnämndens utredningsarbete bestå av att ta hänsyn till huvudregeln i föräldrabalken som stadgar att vårdnadshavare har gemensam bestämmanderätt. Socialnämnd ska i och med huvudregeln försöka få vårdnadshavarna att enas i frågan. I andra hand sker ett övervägande om undantagsregeln i 6 kap. 13 a § FB ska användas. I det här läget ska nämnden bedöma vilken förälders inställning har godast skäl för sig, i förhållande till barnets bästa. När den vårdnadshavare som samtycker har goda skäl för sin inställning och barnet har ett påtagligt och tydligt behov av vård kan nämnden istället för den motsägande föräldern samtycka. I sista hand om ingen av vårdnadshavarna samtycker till behövlig vård och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, är det tvångslagen LVU som aktualiseras. Efter att nämnden ansökt hos förvaltningsdomstol kan barnet få vård enligt LVU. Om en av föräldrarna är att anse som lämplig vårdnadshavare kan socialnämnden även väcka talan om ändring av vårdnaden enligt 6 kap. 7 § FB. Som flera av remissinstanserna påpekat i förarbetena till 6 kap. 13 a § FB är det i många av fallen så att vårdnadshavarna har mer långtgående och djupa samarbetssvårigheter än att problemet stannar vid oenighet i en fråga rörande barnet. När förhållandena vårdnadshavarna emellan är så dåliga att det inte föreligger verkliga förutsättningar för gemensam vårdnad är åtminstone jag kritisk till vilken egentlig funktion bestämmelsen fyller. Som framgår i framställningen utgör bestämmelsen en risk för negativa effekter på möjligheterna att ensam förordnas vårdnaden i de situationer förutsättningarna är uppfyllda men domstolen väljer att se 6 kap. 13 a § FB som ett verktyg att använda vid gemensam vårdnad. Syftet bakom bestämmelsens införande är delvis att se till att barn ska slippa invänta ett vårdnadsbeslut från en domstol för att få vård och behandling men följderna för det enskilda barnet kan bli mer långgående än ett uteblivet vård- och behandlingstillfälle. Dagens utformning och tolkning av bestämmelsen medför i min mening en stor brist. Bristen grundar sig i inskränkningen av samförståndskravet. Lagstiftaren accepterar att vårdnadshavare är oeniga i vissa frågor och det sänder ut signaler om att huvudregeln om vårdnadshavares enighet nu försvagats. Regeln måste utvärderas närmare för att det ska kunna avgöras om den fyller den funktion som regeln är avsedd att ha.
|
Page generated in 0.0429 seconds