Syftet med studien är att undersöka vilka handformer som är vanligast förekommande i polysyntetiska tecken i svenskt teckenspråk. Studien, som är den första i sitt slag, fokuserar på polysyntetiska tecken som betecknar rörelsesituationerna befintlighet, förflyttning, stationär rörelse och stillastående. Polysyntetiska tecken har tre manuella aspekter precis som fasta tecken (lexikala tecken). Medan de fasta tecknens manuella aspekter bär ingen egen betydelse, så är dessa aspekter betydelsebärande hos polysyntetiska tecken. Den betydelsebärande delen handform kallas för klassifikator, och har underkategorierna icke-agentiv och agentiv klassifikator. I studien har förekomster av handformer delats upp i tre kategorier enligt vilken den typ av korrelat som klassifikatorerna har: Direkt korrelat, indirekt korrelat och utan korrelat. Materialet som har använts till studien är fyrtioen annoterade texter på svenskt teckenspråk från Svensk teckenspråkskorpus. Totalt hittades 242 förekomster av polysyntetiska tecken som kategoriserades utifrån klassifikatorer. Icke-agentiva klassifikatorer är vanligast, 191 förekomster, där de tre vanligast förekommande handformerna är dubbelkroken, sprethanden och pekfingret. De vanligast förekommande rörelsesituationerna med icke-agentiva klassifikatorer är egenförflyttning och befintlighet. För agentiva klassifikatorer hittades 51 förekomster, där de tre vanligast förekommande handformerna är A-handen, S-handen och knutna handen. Här är rörelsesituationen objektförflyttning den mest frekvent förekommande. Resultatet kan förhoppningsvis påverka synen på vilka handformer som främst bör ingå i undervisningen för nybörjare i teckenspråk.

I de skandinaviska språken svenska, norska och danska är sammansättning ett vanligt tillvägagångssätt att bilda nya ord. Normen i alla tre språk är att sammansättningar skrivs ihop utan mellanrum eller bindestreck, men likafullt uppstår i många fall särskrivningar. Föreliggande litteraturstudie syftar till att jämföra sammansättningar och särskrivningar i svenska, norska och danska genom att undersöka förekomsten och former av dessa, orsaker till att särskrivningar uppstår samt attityder gentemot dessa. Studien har ett komparativt anslag där likheter och skillnader mellan språken presenteras. För att finna underlag till studien söktes systematiskt i databaser och manuellt i tidskrifter. Resultatdelen baseras på 19 artiklar och analysen visar att särskrivningar är vanligt förekommande i alla tre undersökta språk, men att det finns olika orsaker till att de uppstår. Dessutom förs en diskussion kring olika, vitt skilda, förhållningsätt och attityder gentemot särskrivningar.