Samfälligheter har en mycket viktig roll i Sverige för samverkan mellanfastigheter i förvaltningen av gemensamma resurser. Dessa kan förvaltas på två vis; genom föreningsförvaltning och delägarförvaltning. Föreningsförvaltninglämpar sig bäst för större samfälligheter som kräver många förvaltningsåtgärder och har många medlemmar. En sådan förening sköts genom en styrelse som är vald av medlemmarna. Styrelsens uppdrag går ut på att enligt lagstiftningen följa föreningens stadgar och stämmobeslut samt att se till att befintliga anläggningar förvaltas enligt anläggningsbeslutet och att nya anläggningar blir utförda. Detta uppdrag innebär dock vissa svårigheter; engagemanget sker på ideell grund och lagen innehåller inga närmare krav på styrelsens kompetens, vilket öppnar upp för olika former av problematik. Uppgifter om samfällighetsföreningarna står att finna i Samfällighetsföreningsregistret och Fastighetsregistret. Det förstnämnda har en bristande kvalité på sina uppgifter vilket utgör ett problem för såväl föreningarna som för utomstående. Med dessa förhållanden som bakgrund görs en studie på rådande lag och regelverk i området kombinerat med kvalitativa intervjuer av ordföranden vid samfällighetsföreningar. Syftet är att undersöka hur styrelsens uppdrag ser ut vid föreningsförvaltning, hur denna förvaltning fungerar i praktiken och vilka eventuella problem som står i vägen för optimalt fungerande samfällighetsföreningar, samt vilka åtgärder som kan tänkas ge Samfällighetsföreningsregistreten förbättrad registerkvalité. Resultatet av studien visar att det största problem området utgörs av medlemmarnas i många fall bristande engagemang samt styrelsernas avsaknad på specialkompetens. Det framkommer att de bäst lämpade åtgärderna för att avhjälpa bristen på kompetens utgörs av att upprätta dokument med lättöverskådlig information till styrelserna, men även till medlemmarna som på så vis skulle kunna ställa högre krav på styrelsens arbete och själva upptäcka fel och brister i förvaltningen. Även en del förtydligande av bestämmelserna i lagen anses vara lämpligt. För att öka medlemmarnas engagemang uppkommer inga konkreta förslag från det resonemanget som förs. Genom att erbjuda samfällighetsföreningarna möjligheten att registrera ändrade uppgifter på Internet samt ge dem en belöning för detta i slag av en medlemsförteckning bör styrelserna bli mer noggranna i detta avseende, vilket framkommer i studien. Den främsta orsaken till att samfällighetsföreningarna inte anmäler ändringar i tillfredsställande grad beror på bristande kunskap, vilket bör kunna avhjälpas genom att någon form av broschyr ges ut till styrelsemedlemmarna innehållande relevant information.

Lagen om förvaltning av samfälligheter (SFS 1973:1150)  är sedan dess ikraftträdande år 1974, med några undantag, den gällande lagstiftningen för förvaltning av såväl samfälld mark, gemensamhetsanläggningar, och rättigheter som hör till flera fastigheter gemensamt. Även olika typer av vattensamfälligheter enligt Miljöbalken. Genom lagens bestämmelser om föreningsförvaltning är det möjligt för en eller flera samfälligheters delägare att sköta förvaltningen genom en samfällighetsförening. Det kan dock vid den praktiska tillämpningen av lagstiftningen uppstå problem till följd av brister eller svagheter i lagen. Syftet med detta examensarbete är att redovisa brister i lagstiftningen och förslag till lösningar för att undvika framtida problem med lagens praktiska tillämpning. Förhoppningen är att det ska bidra till en mer effektiv, ändamålsenlig och rättsäker förvaltning av samfälligheter. Genom en intervjustudie och juridisk metod erhölls ett resultat som visar att problem med lagens praktiska tillämpning kan uppstå till följd av svagheter och brister i lagstiftningen. Otydlighet i lagens formuleringar kan leda till feltolkningar och för vissa speciella förfaranden saknas bestämmelser i lagen. Ett stort problem är även att lagens bestämmelser förbises i vissa fall, vilket kan leda till att förvaltningen inte alltid sker efter lagens föreskrifter. Vissa av problemen kan delvis lösas om lagen och övriga rättskällor studeras mer ingående. För att undvika framtida missförstånd är det ändå bra om lagen förtydligas i dessa hänseenden. För att lösa dessa problem behöver ändringar i lagen företas. Det kan till exempel vara ändring av enstaka ord men även omformuleringar och tillägg i vissa paragrafer. Denna studie redovisar utöver resultatet förslag till ändringar för ett urval av de paragrafer som framkom under arbetets gång. Vidare studier och utredningar bör företas för att leda till ändringar i lagstiftningen. / The law of joint property management (Lagen om förvaltning av samfälligheter, SFS 1973: 1150) is since its entry into force in 1974, with some exceptions, the current legislation for the management of joint property units, joint facilities and common rights belonging to several properties in common, also some different joint water units. Through the Act's conditions about association management, it is possible for the joint owners to manage the administration by a joint property management association. In the practical application of the law, problems can sometimes arise as a result of deficiencies or weaknesses in the law. The purpose of this study is to report deficiencies in the legislation and propose solutions to avoid future problems with the Act's practical application. The result is expected to contribute to a more efficient, effective and legally secure management of joint property units. Through an interview study and a study of law, the result shows that the problems with the Act's practical application might arise as a result of weaknesses and shortcomings in the legislation. Lack of clarity in the legal wording could lead to misinterpretation and for some special procedures there are no provisions in the Act. A major problem is also that the Act is overlooked in some cases, which can lead to management not always being carried out according to the Act's regulations. Some of the problems can be partially solved if the law and other legal sources are studied more thoroughly. To avoid future misunderstandings, it would anyway be beneficial to clarify the law in these aspects. To solve these problems, changes in the law have to be undertaken. For example, changing individual words, reformulation and making additions in some sections. This study reports the results in addition to proposals for amendments to a selection of the paragraphs that emerged during the work. Further studies and investigations should be undertaken in order to lead to changes in the legislation.