Civilrättsliga tvister om karaktärisering av rättshandlingar är vanligt förekommande i svensk rätt, då särskilt angående syftet med förmögenhetsrättsliga överföringar mellan parterna. För sådana dispositiva tvister är domstolen bunden av parternas respek­tive framställningar. Det kan dock tänkas uppstå en del bevissvårigheter för parterna att styrka det bakomliggande syftet med exempelvis en överföring mellan dem. Det inne­bär att tvistens utgång ofta blir avgörande av vem av parterna som ska bära risken för att ens framställda rättsfaktum inte kan bevisas, eller med andra ord vem som åläggs bevisbördan. Högsta domstolen (HD) har behandlat frågan i en rad rättsfall varav ett, NJA 2014 s. 364, har väckt en del frågor kring vad som faktiskt gäller i bevis­börde- och beviskravssammanhang. Detta problem blir särskilt aktuellt om parterna som tvistar med varandra är makar. När två personer ingår äktenskap med varandra sker ingen direkt ändring i makarnas förmögenhet. Det inträder dock en del rättigheter och skyldigheter. I portalparagraferna i äktenskapsbalken (ÄktB) 1:2 och 1:4 förklaras att makarna har en äktenskaplig lojalitetsplikt mot varandra som omfattar såväl ekonomiska som sociala hänseenden. Samtidigt förklaras det i ÄktB 1:3 att vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Makarna kan även träffa förmögenhetsrättsliga avtal med varandra och företa rättshandlingar sinsemellan. Eftersom makar har ekonomiska skyldigheter mot varandra uppkommer särskilda bevissvårigheter när rättshandlingar som företagits mellan just makar ska karaktäriseras. Med tanke på att makar ofta lever i nära relation till varandra och ofta har en gemensam ekonomi, kan det tänkas vara vanligt att makarna företar rättshandling utan att säkerställa någon bevisning om rättshandlingens faktiska innebörd. Dessutom finns ytterligare en aspekt att beakta vid överföringar mellan makar som inte finns mellan andra avtalsparter, nämligen den äktenskapliga underhållsplikten som ofta kan vara svår för en part att styrka.