Bakgrund: Ca 1–2 procent av alla kvinnor beräknas någon gång under livet uppfylla kriterierna för anorexia nervosa. Sjukdomen, som innebär en kraftigt förhöjd mortalitetsrisk och kan ge allvarliga kroppsliga och psykiska komplikationer på längre sikt, blir ofta uppenbar någon gång under tonåren. Idag råder uppfattningen att barn och ungdomar med anorexia nervosa eller annan ätstörningsproblematik så långt som möjligt bör vårdas tillsammans med sina   föräldrar. På senare år har olika typer av familjebaserad vård, där föräldrarna tilldelas en central roll som drivande i barnets tillfrisknande, blivit allt vanligare i takt med att evidensen för denna form av ätstörningsvård ökat. Forskning har vidare visat att det innebär en stor påfrestning för övriga familjemedlemmar när ett barn insjuknar i en ätstörning. Utifrån detta vore det värdefullt att få en fördjupad kunskap om vilka erfarenheter föräldrar har av att delta i familjebaserad ätstörningsvård. Ett antal kvalitativa studier finns genomförda på området men sammanställd kunskap saknas i dagsläget. Syfte: Syftet med föreliggande litteraturstudie var att undersöka vilka erfarenheter föräldrar har av att delta i familjebaserad ätstörningsvård. Metod: Kvalitativ litteraturstudie som genomförts enligt Thomas och Hardens (2008) modell för   tematisk syntes av kvalitativ forskning. Resultat: Studien resulterade i fyra deskriptiva teman; Upplevelse av den familjebaserade   ätstörningsvårdens upplägg, Förändring av förhållandet till ätstörningen, Förändringar inom familjen, Att träffa andra i samma situation samt tre analytiska teman; Minskad ensamhet, Att känna sig misslyckad och dömd som förälder samt Att känna att man gör det rätta för sitt barn. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån Dorothea Orems teori om egenvårdsbalans samt i relation   till annan aktuell forskning som berör familjebaserad vård och ätstörningar hos barn och ungdomar. / Background: About 1-2 percent of all women fulfil the criteria for anorexia nervosa at some point of their life. The disorder, which entails elevated mortality and might result in serious somatic and   psychiatric long-term complications, often becomes apparent during the teenage years. Today, the prevailing view is that children and youths with eating disorders should be treated together with their parents as far as possible. During the last decade different types of family-based care, were the parents play a central role in their child's recovery, have become more common in step with growing research evidence. Research has also shown how an eating disorder in a child causes a big strain on the rest of the family members. Regarding this, it would be valuable to achieve deeper knowledge about parents’ experiences of engaging in family-based eating disorder care.  A number of qualitative studies concerning this topic exists, but more compiled knowledge is still missing. Aim: The aim of the study was to investigate parents’ experiences of engaging in family-based eating disorder care. Method: A qualitative literature review on the subject was conducted according to Thomas and Hardens (2008) model of thematic synthesis of qualitative research. Results: The study resulted in four descriptive themes; The experience of the setup of the family-based eating disorder care, A change in the approach to the eating disorder, Changes within the family and To meet other parents in the same situation and three analytic themes; To feel less alone, To experience failure and feel judged as a parent and To feel confident that you are doing the right thing for your child. Discussion: The findings were discussed based on Dorothea Orem’s self-care-deficit theory and in relation to other relevant research concerning family-based care and eating disorders in children and youths.

The aims of this study were to examine a) whether the family-centered intervention method Auditory Verbal Therapy (AVT) has had an effect on the levels of empowerment of caregivers of children with CI; and b) whether the parents feeling most empowered have a continual habit of reading frequently with their child and have children who achieve higher scores on lexical-semantic tasks; c) whether the empowerment questionnaire “Att vara förälder” (“Being a parent”) is an appropriate assessment tool to evaluate intervention intending to empower the caregivers of children with hearing impairment. Vocabulary was used as a way to gauge the effectiveness of the method. Perceived empowerment of 23 parents was assessed with “Att vara förälder” (“Being a parent”) along with an informal conversation about the questionnaire. In addition, lexical-semantic ability of 11 children (age 5;1-11;8) was assessed with the BNT and the Semantic Feature Test for evaluation if the level of empowerment would affect vocabulary level. Overall the caregivers reported high levels of empowerment. Duration of intervention (range 6 months – 2 years or more) and levels of empowerment corresponded significantly positive. Further, a more active parent scored higher on empowerment than did the parent less active in intervention, as indicated by the self-reports. Qualitative data from the conversation revealed that many of the parents felt that the AVT intervention had helped them to feel more empowered. The results for lexical-semantic ability showed a large variability in the group, not significantly correlated to parents’ level of empowerment. The children older than eight years performed at stanine 5 and over on the BNT. The younger children did not score above stanine 4. In conclusion, the present study represents a first step towards applying empowerment as an instrument for the evaluation of family-centered intervention. Based on our results we argue that all children receiving a CI and their families would benefit from being provided with the possibility for prolonged intervention periods. / Syftet med denna studie var att undersöka a) om den familjebaserade interventionsmetoden Auditory Verbal Therapy (AVT) har haft effekt på känslan av empowerment hos föräldrar till barn med CI; och b) om de föräldrar med högst känsla av empowerment har som vana att ofta läsa för sina barn och har barn som presterar högt på testning av ordförråd; c) om enkäten ”Att vara förälder” är ett användbart verktyg för att utvärdera intervention som har som mål att öka känslan av empowerment hos vårdnadshavare till barn med hörselnedsättning. Bedömning av ordförråd användes som ett sätt att undersöka metodens effektivitet. 23 föräldrar fyllde i en empowerment-enkät ”Att vara förälder” och deltog sedan i ett informellt samtal med författarna till studien. Vidare bedömdes lexikal-semantisk förmåga hos 11 barn (ålder 5;1-11;8) med BNT och Särdragstestet med syfte att undersöka om nivån av empowerment påverkar ordförråd. Överlag hade vårdgivarna en hög känsla av empowerment. Interventions-längd (mellan 6 månader – 2 år eller mer) korrelerade signifikant positivt med empowerment. Därutöver framkom att den i interventionen mer aktiva föräldern erhöll ett högre resultat avseende empowerment, jämfört med den föräldern som varit mindre aktiv, enligt självskattningsdata. Kvalitativa data från det informella samtalet tydliggjorde att föräldrarna upplever att interventionen med AVT har förstärkt deras känsla av empowerment. Resultaten varierade stort vad gällde lexikal-semantisk förmåga, vilket inte korrelerade statistiskt med föräldrarnas nivå av empowerment. Barnen äldre än åtta år presterade stanine 5 eller över. De yngre barnen presterade inte över stanine 4. Sammanfattningsvis representerar denna studie ett första steg i ledet att implementera empowerment som ett utvärderingsinstrument i familjebaserad intervention. Baserat på resultaten i vår studie dras slutsatsen att alla barn som får CI skulle, tillsammans med sina familjer, gagnas av att få möjligheten till en långvarig familjebaserad interventionsinsats.