Denna uppsats syftar till att lyfta fram förfadern i Tove Janssons böcker Trollvinter (1957) och Sent i november (1970) via en i första hand tematisk och i andra hand komparativ analys. Via närläsning av texterna undersöks de utmärkande dragen för Mumintrollets respektive Onkelskruttets sökande efter och möte med förfadern samt den betydelse som förfadern har för dessa två romanfigurer. Texterna tolkas med hjälp av Sigmund Freuds teorier om fantiserande och lekande respektive det kusliga. Resultatet i studien visar bland annat att båda romanfigurerna styrs av önsketänkande och gör sig illusioner om vem förfadern är och vad han vill. De är båda nyfikna på förfadern, men deras drivkrafter till att söka efter honom skiljer sig åt. Deras respektive möte med honom har flera gemensamma nämnare såsom beundran och avståndstagande. Förfaderns betydelse för såväl Mumintrollet i Trollvinter som Onkelskruttet i Sent i november hänger samman med identifikation och behovet av att känna samhörighet.