Detta arbete har undersökt hur man kan utgå ifrån Freuds Det kusliga tillsammans med olika vampyrstereotyper i syftet att skapa skrämmande skräckvarelser. För att undersöka detta togs tre olika vampyrinspirerade varelser fram. En som var baserad på Dracula, en baserad på kvinnliga vampyrer och en baserad på en mer monstruös, fladdermusliknande, vampyr. Dessa varelser placerades sedan i tre olika kontext där en var en miljö inspirerad av Silent Hill 2, en abstrakt odefinierad bakgrund och en enfärgad grå. Detta syftade att undersöka hur en kontext påverkar hur skrämmande varelsen upplevs. Undersökningsmetoden bestod av en webbenkät där resultatet pekade på att kontexten kring varelsen har betydelse samt att bekanta element och igenkänningsfaktor har betydelse för hur varelsen upplevs.

I den här uppsatsen står den tredje boken om Harry Potter, The Prisoner of Azkaban, i fokus. Analysen fokuserar på vilka exempel på det kusliga som förekommer i boken och vilken funktion dessa element får i boken. Detta undersöks främst utifrån Freuds teori om det kusliga (unheimlich). Exempel på det kusliga återfinns både i miljöerna, animerade objekt, magiska varelser och några av karaktärerna. De kusligaste elementen i boken hämtar främst sin kuslighet från nära kopplingar till döden eller de dödas återkomst, bland annat både Dementorerna och Sirius Black, men även osäkerhet spelar en viktig roll i uppbyggnaden av kusliga element. Däremot blir de magiska objekten aldrig kusliga i samma omfattning i och med att deras oväntade beteende blir en viktig del i förmedlandet av en magisk miljö. / This essay focuses on the uncanny in the third Harry Potter book, The Prisoner of Azkaban, and the effects of such elements. Freud’s theory of the uncanny (unheimlich) is used throughout the essay to establish the uncanny elements in the book and their effect. Examples of the uncanny can be found in the environment, animated objects, magical beings and some of the characters. The elements with a high uncanniness are foremost related to death or the return of the dead, this includes both the Dementors and Sirius Black, but the element of uncertainty also plays an important role in creating an uncanny feeling. The magical objects do not reach the same level of uncanniness, mostly because they play an important part in the creation of the magical world.

Uppsatsen analyserar fyra noveller i John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar som utkom 2006. Novellerna som analyserats är ”Gräns”, ”By på höjden”, ”Equinox” och ”Vikarien”. Syftet med analysen är att undersöka hur Ajvide Lindqvist arbetar för att göra sina noveller skrämmande och vad som är skrämmande. Uppsatsen utgår från en etablerad begreppsapparat som definierats av olika teoretiker och författare, som skriver inom genrerna gotik och skräck. Analysen visar att Ajvide Lindqvist använder sig av karaktärsdrag och grepp som går att finna inom genrerna gotik och skräck. Jag finner även att det som framför allt skapar skräckeffekt i hans noveller är vardagsförankringen. De drag och grepp han använder sig av får en större verkan på grund av att det utspelar sig i välbekanta miljöer som nog de flesta läsare kan relatera till.

No description available.

Denna uppsats syftar till att lyfta fram förfadern i Tove Janssons böcker Trollvinter (1957) och Sent i november (1970) via en i första hand tematisk och i andra hand komparativ analys. Via närläsning av texterna undersöks de utmärkande dragen för Mumintrollets respektive Onkelskruttets sökande efter och möte med förfadern samt den betydelse som förfadern har för dessa två romanfigurer. Texterna tolkas med hjälp av Sigmund Freuds teorier om fantiserande och lekande respektive det kusliga. Resultatet i studien visar bland annat att båda romanfigurerna styrs av önsketänkande och gör sig illusioner om vem förfadern är och vad han vill. De är båda nyfikna på förfadern, men deras drivkrafter till att söka efter honom skiljer sig åt. Deras respektive möte med honom har flera gemensamma nämnare såsom beundran och avståndstagande. Förfaderns betydelse för såväl Mumintrollet i Trollvinter som Onkelskruttet i Sent i november hänger samman med identifikation och behovet av att känna samhörighet.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur det kusliga kan skapas och användas i litteraturen. De litterära verk som analyseras är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia – en sällsam historia. Analysen utgår från tankar om det kusliga som huvudsakligen återfinns i Sigmund Freuds essä ”Das Unheimliche” (”Det kusliga”) från 1919. Även Viktor Sklovskijs främmandegöringsbegrepp används för att analysera Gripes texter. Studien visar att romanerna främmandegör bland annat naturen och tiden för läsaren, medan det kusliga i dem – som inledningsvis kan uppfattas som hotfullt och farligt – visar sig peka i positiv riktning, mot förening och försoning. Slutsatsen är att det kusliga i Tordyveln och Agnes Cecilia används på okonventionella sätt, vilket leder till en främmandegöring av det kusliga i sig självt. / The purpose of this essay is to examine how the uncanny can be created and used in literature. This is done by analyzing Maria Gripe’s novels Tordyveln flyger i skymningen and Agnes Cecilia – en sällsam historia. The analysis is based on thoughts pertaining to the uncanny that mainly can be found in Sigmund Freud’s essay “Das Unheimliche” (“The Uncanny”) from 1919. Viktor Sklovskij’s theory on defamiliarization is also used to analyze Gripe’s texts. Among other things the study shows that the novels defamiliarize nature and time for the reader. At the same time the uncanny – which initially can be perceived as threatening or dangerous – turns out to be pointing in a positive direction, toward unification and reconciliation. The conclusion is that the uncanny in Tordyveln and Agnes Cecilia is used in unconventional ways, which leads to a defamiliarization of the uncanny in itself.

Denna kandidatuppsats utforskar de tre skräcknovellerna ”Fåglarna” (1952), ”De blå linserna” (1959) och ”Äppelträdet” (1952) av Daphne du Maurier ur ett ekogotiskt perspektiv. Genom att använda begreppet ekogotik i kombination med teorier så som Simon C. Estoks ekofobi och Sigmund Freuds det kusliga undersöker denna uppsats relationer mellan mänskligt och icke-mänskligt, samt hur naturen kan användas för att framkalla känslor av det kusliga. Resultatet av analyserna visar bland annat att naturen är ett utmärkt verktyg att använda för att synliggöra det kusliga då den är ständigt närvarande i våra liv, och därför till synes också ”osynlig” för oss. Resultatet visar också att omkullkastandet av den antropocentriska relationen mellan mänskligt och icke-mänskligt är av stor vikt för novellernas förmåga att framkalla skräck.

When having travelled one returns to, or revisits, a place. Unaware of the personal transformation that has occurred, one realizes the change when confronted with familiar things. In a desire to understand what objects and places mean to people, the project An actual house looks at three objects from a childhood home: a staircase, a window and a curtain and their relation to memory and autonomic consciousness. It reflects upon the importance of memory and imagination in art, architecture, and design - memory as well as imagination as a tool to create a different future. This art-practice-based work uses a hybrid form method. Exploring phenomenology trough writing, creating objects from memory and conveying the work to a perceptible form in a curated exhibition. It wants to contribute to a discussion on the relation between humans, objects and places in time.

The focus of this study is the two autobiographical novels Den högsta kasten (1997) and Djävulsformeln (2000) by Swedish author Carina Rydberg. Both novels generated lively public debate regarding how they ought to be read and understood, what genre they belonged to, and the ontological status of the narrating “I”. The aim is to investigate why the protagonist, Carina, is perceived as unintelligible by many readers and explore how she can be understood in relation to what constitutes an intelligible identity from a literary and cultural perspective. The novels, as well as their protagonist, are approached from the perspective of genre theory, the argument being that Carina’s unintelligibility is directly dependent on what genre she is read in relation to. In the first part of the thesis the ambiguities of autobiographical texts are discussed, and the narrative and protagonist are analyzed in relation to the autobiographical genre. In the second part of the thesis the consequences of reading the texts as examples of the Gothic with emphasis on monstrosity, the uncanny and sexual transgression are examined. The two readings demonstrate how interpretations of text and character are highly influenced by the reader's expectations connected to genre. Rydberg’s transgression of the norms of genre, gender, and identity leaves the reader with a contradictory set of genre-specific expectations, which in turn makes it difficult to understand and accept the protagonist. The main theme of both novels is Carina’s unsuccessful attempts to reconcile what she sees as two separate, essentially incompatible identities: woman and author. The final chapter includes a comparative study in which Rydberg’s novels are linked to works by other Swedish female writers, both past and contemporary, to demonstrate that the conflict of woman versus author is a common problem for female writers. The thesis closes with a discussion about the possibility of placing Rydberg in a specifically female literary tradition and demonstrate how a feminist analysis can make the unintelligible intelligible.

This essay deals with recurring grotesque motifs in Mikael Niemi’s novels Kyrkdjävulen, Populärmusik från Vittula (Popular Music from Vittula), Fallvatten and Koka björn (To Cook a Bear). It aims to widen the academic understanding of Niemi’s works by focusing on their aesthetics in relation to previous studies, which have mostly been concerned with placing Niemi in a context of Tornedalian minority literature. With the grotesque defined as monstrous and boundary breaking imagery that challenges common rational, ideological or moral world views, this study shows that these motifs can both strengthen, nuance and undermine postcolonial interpretations of the novels.Through Mikhail Bakhtin’s theory of the grotesque, emphasis is placed on the subversive and utopian aspects of the grotesque motifs. With the use of Sigmund Freud’s term the uncanny (das unheimliche) and Julia Kristeva’s term the abject, psychological and emotional aspects of the selected motifs are drawn to the surface. And, by turning to Sara Ahmed’s thoughts on emotions and performativity, the function of disgust in said motifs is examined. The grotesque motifs in question are: the degradation of the mouth, the lower animals, the boy with the knife, the witch mother, and the androgyne. The first part of the analysis shows that in Niemi’sworks the mouth is associated with storytelling, power, agency and the subject’s ability to both knowand express himself, but also to take the world into himself and be changed by it. The mouth is often degraded, which in a carnivalesque manner results in a linguistic revival. The second part of the analysis argues that lower animals, such as rats, reptiles and bat-like devil spawn, are symbols of the abject – that which man must cast out in order to exist. The motifs of the rats and devils are associated with themes of language, identity and writing, but also allude to a threatening feminine principle. In the third part of the analysis, the motifs of the boy with the knife, the witch mother and the androgyne are found to be juxtaposed to and interwoven with each other in narratives concerning gender, sexuality and coming of age. The results of the study show that Mikael Niemi utilizes grotesque aesthetics to give shape toprocesses of growth and change, captivity and liberation, and a complicated sense of identity that eludes clear and rational definitions. The grotesque in these novels is not purely utopian in a Bakhtinian sense, but more emotionally ambivalent. A determining factor to whether the grotesque image brings true renewal or only a repetition of past pain is the will and choice of the individual. Thus, Mikael Niemi’s novels speak not so much of the power of a minority identity, as of the power and potential of the individual to reinvigorate that identity. They form an individualized, existential project in a Tornedalian context.