<p>Den 18 maj 1995 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Till kommitténs ordförande valdes riksdagsledamoten Carin Lundberg (s). Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Kommittén fick även i uppgift att utreda vilka åtgärder i så fall vore nödvändiga för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Kommittén delades i två sektioner och det nya uppdraget tilldelades kommitténs sektion 2. </p><p> Kommittén antog namnet Minoritetsspråkskommittén. Dess sektion 2 överlämnade sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik i december 1997. I betänkandet föreslogs att Sverige bör ratificera ramkonventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala avtal som behandlar minoritetsfrågor i allmänhet. Vidare ansåg kommittén att Sverige bör markera att landet ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för mänskliga rättigheter genom ratificeringen. </p><p> Europarådets ramkonvention saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella minoriteter. Anledningen är den stora oenighet som har rått i frågan. Istället överlämnades till alla avslutande parter att i varje enskilt fall själv bedöma för vem och vilka de enskilda artiklarna skall vara tillämpliga. Således fick minoritetsspråkskommitténs sektion 2 i uppgift att för Sveriges del (enligt direktiven från regeringen) lämna förslag till kriterier för ett minoritetsbegrepp avseende de inhemska nationella minoriteterna. De kriterier som kommittén utarbetade lyder:</p><p>- Grupp med uttalad samhörighet, som till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning.</p><p>- Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart.</p><p>- Historiska eller långvariga band med Sverige. </p><p>- Självidentifikation: den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. </p><p> I lagstiftningen och i den politiska debatten i Sverige har begreppet minoritet ofta använts om invandrargrupper. Som ett första steg i en svensk minoritetspolitik, samt för att markera att ratificeringen inkluderar de grupper som länge funnits i landet, föreslog kommittén att dessa ska nämnas vid namn i samband med ratificeringen. Enligt kommittén uppfyller samer, tornedalingar, romer, sverigefinnar och judar de ovan nämnda kriterierna och bör därmed betraktas som nationella minoriteter. Till andra viktiga steg i minoritetspolitiken räknades åtgärder för att sprida kunskap bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas kultur, språk, religion, traditioner och historia. Dessutom föreslog kommittén att åtgärder bör vidtas som möjliggör minoritetsmedlemmarnas deltagande och påverkan i den framtida utformningen av minoritetspolitiken. </p><p> Sverige har sedan 1970-talet fört en uttalad invandrarpolitik med åtgärder som ligger nära ramkonventionens olika bestämmelser. Här är det viktigt att notera skillnaden mellan invandringspolitik och invandrarpolitik. Invandringspolitiken, som även omfattar regler för avvisning och utvisning, reglerar utländska medborgares rätt att bosätta sig i Sverige. Dessa regler kan variera beroende på vem de ska tillämpas på. T.ex. får nordbor (inom ramarna för det nordiska arbetsmarknadsavtalet från 1954) röra sig fritt inom Norden. Liknande regler gäller för EU:s medlemstater. Invandringspolitik har i Sverige bedrivits i närmare 500 år. Invandrarpolitiken däremot består av en rad åtgärder för att underlätta invandrares liv och verksamhet i Sverige, som t.ex. stöd till invandrarföreningar och hemspråksundervisning, informationsverksamhet o.s.v. Vidare finns det ytterligare två politikområden som bör hållas isär från de två ovan nämnda: flyktingpolitik och migrationspolitik. För att skilja de olika begreppen åt gör Nationalencyklopedin följande distinktion:</p><p>A: invandringspolitik = invandringsreglering</p><p>B: invandrarpolitik = integrationspolitiska åtgärder</p><p>C: flyktingpolitik = (A + B) för asylsökande och flyktingar samt internationellt bistånd</p><p>Summa A + B + C = migrationspolitik.</p><p> Det är naturligt att länder världen över vill reglera och kontrollera invandringen till sina egna länder, inte minst av ekonomiska skäl. Invandrarpolitiken däremot utvecklas oftast som en följd av invandringspolitiken och är inte alls lika självklar. I många länder har invandrare betraktats som gästarbetare, varvid utarbetandet av en specifik invandrarpolitik ansetts onödigt, trots att dessa ”gästarbetare” i vissa fall har levt i landet i deccennier. </p><p> I många av de förslag som lagts fram inom ramen för invandrarpolitiken har angivits att de är riktade till invandrare och minoriteter. Med begreppet syftar man då på grupper av invandrare och inte på de nationella minoriteter som funnits i Sverige under hundratals år. I sitt slutbetänkande konstaterar kommitténs sektion 2 att minoritetsbegreppet internationellt har använts på ett annat sätt än i Sverige. Internationellt har begreppet betecknat grupper som under mycket lång tid varit bofasta inom en stat och omfattar i regel inte invandrare. I Sverige däremot har minoritetsbegreppet använts om invandrargrupper som kommit till Sverige under de senaste 40-50 åren. </p><p> Sverige har på många sätt fört en invandrarpolitik som värnar om invandrarnas kultur, språk och traditioner på det sättet som ramkonventionen förespråkar. En rad åtgärder har vidtagits som t.ex. modersmålsundervisning, stöd till kulturell verksamhet såsom bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på invandrarspråk. Däremot har ingen sådan politik förts (fram till år 2000) som varit inriktad på de nationella minoriteterna, deras kultur, språk, traditioner o.s.v. Dock har den svenska invandrarpolitiken ibland kommit även minoriteterna till fördel, särskilt då det har funnits nyinvandrade grupper inom dessa (t.ex. sverigefinnar, judar och romer). Arbetskraftsinvandringen från Finland efter 1945 har t.ex. inneburit att sverigefinnarna inlemmats i denna politik. Särskilt under 1960- och 1970-talen var invandrarpolitiken fokuserad på sverigefinnarnas situation. Mycket av politiken har handlat om språkfrågor, t.ex. finska skolbarns rätt till hemspråksundervisning. Sverigefinnarnas särställning har inte heller förnekats, även om regeringen har varit motvilligt inställd till erkännandet av gruppen som minoritet. Sverigefinnar har med andra ord inte betraktats som medlemmar av en minoritet i den bemärkelsen som begreppet internationellt brukar ges, utan som invandrare. En gradvis attitydförändring hos politiker sedan 1960-talet har lett till att sverigefinnarna idag har accepterats som Sveriges största minoritet med ca 400 000 - 450 000 medlemmar (beroende på källa). </p><p> Ofta har kraven på minoritetsstatus kommit från sverigefinnarnas intresseorganisationer och föreningar. Intresseorganisationerna har aktivt stött många viktiga reformer och arbetat med frågor rörande den egna minoritetens situation i Sverige. Dessutom har de spelat en viktig roll för den sverigefinska gruppens utveckling från invandrare till nationell minoritet, bl.a. genom de upprepade kraven på minoritetsstatus. </p><p> Tidvis har de nationella minoriteterna utsatts för hårda försök till assimilering eller åtgärder som syftat till att utestänga dem från samhället. År 1975 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för en ny invandrarpolitik (prop. 1975:26, bet. 1975:inU6, rskr 1975:160) där man tog avstånd från tanken att mot invandrares vilja assimilera dem till det svenska samhället. Något motsvarande beslut hade inte fattats angående de nationella minoriteterna då sektion 2 lämnade in sitt betänkande år 1997. År 1998 beslutade regeringen återigen om nya mål och en ny inriktning för invandrarpolitiken, benämnd integrationspolitik. Den 9 februari 2000 ratificerade Sverige ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 juni samma år.</p>

Den 18 maj 1995 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Till kommitténs ordförande valdes riksdagsledamoten Carin Lundberg (s). Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Kommittén fick även i uppgift att utreda vilka åtgärder i så fall vore nödvändiga för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Kommittén delades i två sektioner och det nya uppdraget tilldelades kommitténs sektion 2. Kommittén antog namnet Minoritetsspråkskommittén. Dess sektion 2 överlämnade sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik i december 1997. I betänkandet föreslogs att Sverige bör ratificera ramkonventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala avtal som behandlar minoritetsfrågor i allmänhet. Vidare ansåg kommittén att Sverige bör markera att landet ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för mänskliga rättigheter genom ratificeringen. Europarådets ramkonvention saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella minoriteter. Anledningen är den stora oenighet som har rått i frågan. Istället överlämnades till alla avslutande parter att i varje enskilt fall själv bedöma för vem och vilka de enskilda artiklarna skall vara tillämpliga. Således fick minoritetsspråkskommitténs sektion 2 i uppgift att för Sveriges del (enligt direktiven från regeringen) lämna förslag till kriterier för ett minoritetsbegrepp avseende de inhemska nationella minoriteterna. De kriterier som kommittén utarbetade lyder: - Grupp med uttalad samhörighet, som till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning. - Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart. - Historiska eller långvariga band med Sverige. - Självidentifikation: den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. I lagstiftningen och i den politiska debatten i Sverige har begreppet minoritet ofta använts om invandrargrupper. Som ett första steg i en svensk minoritetspolitik, samt för att markera att ratificeringen inkluderar de grupper som länge funnits i landet, föreslog kommittén att dessa ska nämnas vid namn i samband med ratificeringen. Enligt kommittén uppfyller samer, tornedalingar, romer, sverigefinnar och judar de ovan nämnda kriterierna och bör därmed betraktas som nationella minoriteter. Till andra viktiga steg i minoritetspolitiken räknades åtgärder för att sprida kunskap bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas kultur, språk, religion, traditioner och historia. Dessutom föreslog kommittén att åtgärder bör vidtas som möjliggör minoritetsmedlemmarnas deltagande och påverkan i den framtida utformningen av minoritetspolitiken. Sverige har sedan 1970-talet fört en uttalad invandrarpolitik med åtgärder som ligger nära ramkonventionens olika bestämmelser. Här är det viktigt att notera skillnaden mellan invandringspolitik och invandrarpolitik. Invandringspolitiken, som även omfattar regler för avvisning och utvisning, reglerar utländska medborgares rätt att bosätta sig i Sverige. Dessa regler kan variera beroende på vem de ska tillämpas på. T.ex. får nordbor (inom ramarna för det nordiska arbetsmarknadsavtalet från 1954) röra sig fritt inom Norden. Liknande regler gäller för EU:s medlemstater. Invandringspolitik har i Sverige bedrivits i närmare 500 år. Invandrarpolitiken däremot består av en rad åtgärder för att underlätta invandrares liv och verksamhet i Sverige, som t.ex. stöd till invandrarföreningar och hemspråksundervisning, informationsverksamhet o.s.v. Vidare finns det ytterligare två politikområden som bör hållas isär från de två ovan nämnda: flyktingpolitik och migrationspolitik. För att skilja de olika begreppen åt gör Nationalencyklopedin följande distinktion: A: invandringspolitik = invandringsreglering B: invandrarpolitik = integrationspolitiska åtgärder C: flyktingpolitik = (A + B) för asylsökande och flyktingar samt internationellt bistånd Summa A + B + C = migrationspolitik. Det är naturligt att länder världen över vill reglera och kontrollera invandringen till sina egna länder, inte minst av ekonomiska skäl. Invandrarpolitiken däremot utvecklas oftast som en följd av invandringspolitiken och är inte alls lika självklar. I många länder har invandrare betraktats som gästarbetare, varvid utarbetandet av en specifik invandrarpolitik ansetts onödigt, trots att dessa ”gästarbetare” i vissa fall har levt i landet i deccennier. I många av de förslag som lagts fram inom ramen för invandrarpolitiken har angivits att de är riktade till invandrare och minoriteter. Med begreppet syftar man då på grupper av invandrare och inte på de nationella minoriteter som funnits i Sverige under hundratals år. I sitt slutbetänkande konstaterar kommitténs sektion 2 att minoritetsbegreppet internationellt har använts på ett annat sätt än i Sverige. Internationellt har begreppet betecknat grupper som under mycket lång tid varit bofasta inom en stat och omfattar i regel inte invandrare. I Sverige däremot har minoritetsbegreppet använts om invandrargrupper som kommit till Sverige under de senaste 40-50 åren. Sverige har på många sätt fört en invandrarpolitik som värnar om invandrarnas kultur, språk och traditioner på det sättet som ramkonventionen förespråkar. En rad åtgärder har vidtagits som t.ex. modersmålsundervisning, stöd till kulturell verksamhet såsom bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på invandrarspråk. Däremot har ingen sådan politik förts (fram till år 2000) som varit inriktad på de nationella minoriteterna, deras kultur, språk, traditioner o.s.v. Dock har den svenska invandrarpolitiken ibland kommit även minoriteterna till fördel, särskilt då det har funnits nyinvandrade grupper inom dessa (t.ex. sverigefinnar, judar och romer). Arbetskraftsinvandringen från Finland efter 1945 har t.ex. inneburit att sverigefinnarna inlemmats i denna politik. Särskilt under 1960- och 1970-talen var invandrarpolitiken fokuserad på sverigefinnarnas situation. Mycket av politiken har handlat om språkfrågor, t.ex. finska skolbarns rätt till hemspråksundervisning. Sverigefinnarnas särställning har inte heller förnekats, även om regeringen har varit motvilligt inställd till erkännandet av gruppen som minoritet. Sverigefinnar har med andra ord inte betraktats som medlemmar av en minoritet i den bemärkelsen som begreppet internationellt brukar ges, utan som invandrare. En gradvis attitydförändring hos politiker sedan 1960-talet har lett till att sverigefinnarna idag har accepterats som Sveriges största minoritet med ca 400 000 - 450 000 medlemmar (beroende på källa). Ofta har kraven på minoritetsstatus kommit från sverigefinnarnas intresseorganisationer och föreningar. Intresseorganisationerna har aktivt stött många viktiga reformer och arbetat med frågor rörande den egna minoritetens situation i Sverige. Dessutom har de spelat en viktig roll för den sverigefinska gruppens utveckling från invandrare till nationell minoritet, bl.a. genom de upprepade kraven på minoritetsstatus. Tidvis har de nationella minoriteterna utsatts för hårda försök till assimilering eller åtgärder som syftat till att utestänga dem från samhället. År 1975 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för en ny invandrarpolitik (prop. 1975:26, bet. 1975:inU6, rskr 1975:160) där man tog avstånd från tanken att mot invandrares vilja assimilera dem till det svenska samhället. Något motsvarande beslut hade inte fattats angående de nationella minoriteterna då sektion 2 lämnade in sitt betänkande år 1997. År 1998 beslutade regeringen återigen om nya mål och en ny inriktning för invandrarpolitiken, benämnd integrationspolitik. Den 9 februari 2000 ratificerade Sverige ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 juni samma år.

Sverige är ett mångkulturellt samhälle där olika etniciteter integreras med varandra och segregeras från varandra. Något som avspeglar sig på skolväsendet. Det framkommer att skolans elever oreflekterat kategoriseras och grupperas utifrån etnisk bakgrund. Något som mynnar ut i syftet med detta arbete som problematiserar skolpersonals förhållningssätt till elever utifrån deras etniska bakgrund Arbetet bygger på en litteraturstudie där ett antal tidigare utförda kvalitativa studier ligger som grund. Jag har främst använt mig av tre avhandlingar och därtill ett antal vetenskapliga artiklar. De grupperingar och kategorier som framträder inom skolan skapas utifrån en norm som gestaltas i form av en mall för hur en elev ska vara.

I denne studien analyseres 246 avisartikler fra avisene Verdens Gang (Tidens Tegn fram til 1945), Aftenposten og Dagsavisen (Arbeiderbladet fram til 1997), for perioden 1902-2010, som alle omhandler minoriteter i Norge. Artiklene kommer fra Elisabeth Eide og Anne Hege Simonsens materiale som de innhentet i forbindelse med studien Mistenkelige utlendinger. Minoriteter i norsk presse gjennom hundre år (2007). Mine 246 avisartikler utgjør innenriksdekningen av minoritetsdelen av deres materiale for mine tre aviser. Artiklene skal fange opp utviklingen i hvordan skribenter henviser til minoriteter over tid. Målet er å undersøke hvorvidt vi har gått fra en biologidiskurs til en miljødiskurs i pressedekningen av minoriteter: både i betydningen rent språklige endringer, men også i en endret logikk og bruksmåte over tid. I dette tilfellet fra en statisk tanke om at mennesker «fødes slik» til den mer dynamiske logikken om at vi «blir slik» i en pågående konstruktivistisk og sosial prosess. Et av studiens hovedfunn er at det finnes artikler i materialet som indikerer et brudd fra henvisninger til minoritetens hudfarge i begynnelsen av perioden til kulturhenvisninger i slutten av perioden. Dette tyder på en endring i begrepsbruk fra en slags biologidiskurs til en miljødiskurs i minoritetsdekningen. Perioden fra slutten av 1800-tallet til om lag 1950 ses vanligvis på som en tid hvor en biologisk raseforståelse av mennesker råder. Det er derfor interessant at ingen skribenter forfekter en rasetenkning i noen av artiklene i hele utvalgsperioden. Derfor kan en si at de biologiske henvisningene i dette materialet ikke faller innunder en like statisk forklaringsmodell som i rasetenkningen. Samtidig er et annet av studiens hovedfunn at de mange henvisningene til kultur i slutten av utvalgsperioden ikke alltid viser til en klar dynamisk tanke om at mennesker «blir slik» i en pågående og ustoppelig prosess. Kulturhenvisningene er snarere av de mest statiske i hele materialet, da kulturer ofte behandles som grupper av statiske størrelser hvor visse kulturtrekk anses som overlegne eller underlegne andre kulturers trekk. Dette er en form for plassering av menneskes kulturtrekk i et slags verdimessig hierarki. I lys av disse hovedfunnene kan en si at pressedekningen av minoriteter i Norge har gått fra en biologidiskurs til en miljødiskurs i rent begrepslige overganger: det vises hyppig til minoriteters hudfarge i begynnelsen av perioden og en går gradvis over til en henvisning til kultur i slutten av perioden. Samtidig har ikke pressedekningen endret seg fra en klar statisk og biologisk forklaringsmodell til en tydelig dynamisk kulturmodell i logikk og bruksmåte.

Denna studie är en analys av Geronimos självbiografi samt annan litteratur rörande honom och apacheindianerna. Syftet är att undersöka apacheindianens självbild och klargöra eventuell påverkan av den amerikanska kulturen efter kolonisationen och krigen. Vidare undersöks hur dåtidens nybyggare uppfattade Geronimo och apacherna för att förstå båda parters handlande. Dessutom granskas hur andra författare har valt att presentera Geronimo och apacherna i jämförelse med hur han framställt sig själv. Detta leder även analysen vidare till om dessa författare påvisade eventuella tendenser i sin uppfattning av Geronimo och apacherna. Diskussionen rörde eventuell subjektivitet i frågan hur Geronimo och apacheindianerna behandlades av amerikanerna såväl som mexikanerna. Metoden är heurmeneutisk i analysen av Geronimos självbiografi. Forskningsläget utgår mycket från Angie Debo’s bok Geronimo: The man, his time, his place, men all litteratur diskuteras även utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv genom Ludvig Igras teorier kring hur människan hanterar traumatiska situationer. Detta är ett sätt att försöka förstå Geronimos handlande utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Analysen visade att Geronimo aldrig identifierade sig som amerikan, även om han respekterade deras kultur och lagar. Mot slutet konverterade han till kristendomen vilket visar att han integrerats i det amerikanska samhället. Dåtidens nybyggare ansåg indianerna som primitiva vildar och som ett hot mot utvecklingen av det nya landet. Dock försvarade många av författarna indianernas beteende i krigen och pekade mot att de utsatts för folkmord. En del författare visade sig vara tendensiösa, dock på olika sätt. En del skrev med underliggande fördomsfullhet mot indianerna, trots att de försvarade dem. Medan en del visade bitterhet mot amerikanernas handlingar mot indianernas befolkning.

Syftet med arbetet är att undersöka hur genusbegreppet tolkas i förskolan beroende på pedagogernas kön. Vidare undersökts hur pedagogerna tänker kring den manliga förskollärarens roll som en minoritet i förskoleverksamheten. Undersökningen har genomförts genom semistrukturerad intervjumetod. Åtta pedagoger, varav fyra manliga och fyra kvinnliga, har fått svara på frågor gällande genus, jämställdhet och mannen som en minoritet i förskolan. I denna studie analyseras mannen utifrån att vara en minoritet i förskolan i ett genusperspektiv. Resultatet av undersökningen visar att pedagogerna tolkar genusbegreppet som att alla barn ska ha samma möjligheter att utvecklas och att barnen inte ska särbehandlas eller rotas i traditionella könsmönster. Majoriteten av pedagogerna anser att det bör vara fler manliga pedagoger. Ett fåtal av pedagogerna menar dock att de föredrar en kunnig pedagog, oberoende av kön, istället för att anställa en man enbart för hans kön. Synen på genus skiljer sig inte mellan de manliga och kvinnliga pedagogerna. Intervjuerna visar dock att pedagogernas kunskap kring genusfrågor varierar. Av intervjuerna framgår också ett tydligt mönster av att arbetet med genusfrågor har i praktiken kommit i skymundan. Även om pedagogerna menar att de alltid har genusproblematiken i bakhuvudet, är det inte säkert att de dagligen arbetar med dessa frågor.

Detta arbete är en forskningsöversikt över kränkande behandling och mobbning av sexuella minoriteter i svenska och nordamerikanska skolor, samt skolors antimobbningsarbete och vilka förhållningssätt som verkar kunna motverka negativa trender. Ramen för uppsatsen är den svenska lagstiftningen om diskriminering och kränkande behandling av barn och ungdomar, som ställs i relation till forskning i skolor för att påvisa samband och skillnader mellan teori och praktik. Nordamerikansk forskning är inkluderad för att ge mer insikt i ämnesområdet och att bidra med ett transnationellt perspektiv. Den valda forskningen visar att sexuella minoriteter löper en högre risk att falla offer för kränkande behandling och mobbning, samtidigt som konsekvenserna är högst oroväckande i form av bl.a. nedsatt psykisk hälsa, depression och självmordsförsök. Forskningen visar även att många skolor arbetar med antimobbningsprogram- och planer men att det krävs ett genomgripande arbete med dessa för att likabehandlingsarbetet ska ge ett positivt utfall. Översikten tar slutligen upp de förslag normkritiska perspektiv ger angående hur skolor kan förbättra situationen för sexuella minoriteter.

<p>The aim of this thesis is to study the situation of minorities in Slovakia before and after the EU-membership and if EU has played a role in the situation. Also the criteria for becoming a member and other treaties regarding protection of minorities between European institutions and the accession/member states are studied. With the help of i.e. literature, relevant internet pages and yearly studies of EU, the conclusion has been made that Slovakia has made an immense change in the state’s legislation when it comes to minorities and their fundamental rights, but that changes need to be made in attitudes as well. Nationalist parties have been and still are in government and keep on disregarding EU rules, and in order to make the situation better for minorities and legislation work even in practice, the EU needs to take more action against the government than just agreements on paper.</p>

På den svenska arbetsmarknaden beskrivs det idag finnas en tydlig könssegregering där kvinnor och män arbetar inom olika yrken och branscher, och där vissa arbeten anses lämpade för kvinnor medan andra anses lämpade för män. Att kvinnor söker sig till mansdominerade yrken är idag mer vanligt än tidigare. Syftet och frågeställningarna i denna studie var att undersöka en grupp kvinnors egna upplevelser av att arbeta inom olika typer av mansdominerade yrken, samt att undersöka hur de kommit dit och vilka vägar de tagit under resans gång. Undersökningen genomfördes genom kvalitativa intervjuer och urvalet bestod av åtta kvinnor som alla arbetade inom mansdominerade yrken. För att kunna förstå och analysera vårt material använde vi oss av tidigare forskning inom ämnet, samt teoretiska utgångspunkter som kön och genus, genusordning, uppfattningen om manligt och kvinnligt, könsmärkningsprocessen samt homosocialitet. Studiens resultat visade att intresset för yrket och dess arbetsuppgifter varit betydande i kvinnornas val av yrke, men att deras vägar till det valda yrket skilt sig åt. Flertalet lyfte svårigheter och hinder utifrån att vara i minoritet inom ett mansdominerat yrke, och kvinnorna redogjorde för hur de ibland använde sig av olika strategier och förhållningssätt för att kunna hantera dessa situationer. Trots upplevda hinder redogjorde dock samtliga kvinnor för hur de trivs med sitt yrke och på arbetsplatsen.

No description available.