Diss. Linköping : Linköpings universitet, 2006.

<p>Den 18 maj 1995 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Till kommitténs ordförande valdes riksdagsledamoten Carin Lundberg (s). Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Kommittén fick även i uppgift att utreda vilka åtgärder i så fall vore nödvändiga för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Kommittén delades i två sektioner och det nya uppdraget tilldelades kommitténs sektion 2. </p><p> Kommittén antog namnet Minoritetsspråkskommittén. Dess sektion 2 överlämnade sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik i december 1997. I betänkandet föreslogs att Sverige bör ratificera ramkonventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala avtal som behandlar minoritetsfrågor i allmänhet. Vidare ansåg kommittén att Sverige bör markera att landet ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för mänskliga rättigheter genom ratificeringen. </p><p> Europarådets ramkonvention saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella minoriteter. Anledningen är den stora oenighet som har rått i frågan. Istället överlämnades till alla avslutande parter att i varje enskilt fall själv bedöma för vem och vilka de enskilda artiklarna skall vara tillämpliga. Således fick minoritetsspråkskommitténs sektion 2 i uppgift att för Sveriges del (enligt direktiven från regeringen) lämna förslag till kriterier för ett minoritetsbegrepp avseende de inhemska nationella minoriteterna. De kriterier som kommittén utarbetade lyder:</p><p>- Grupp med uttalad samhörighet, som till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning.</p><p>- Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart.</p><p>- Historiska eller långvariga band med Sverige. </p><p>- Självidentifikation: den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. </p><p> I lagstiftningen och i den politiska debatten i Sverige har begreppet minoritet ofta använts om invandrargrupper. Som ett första steg i en svensk minoritetspolitik, samt för att markera att ratificeringen inkluderar de grupper som länge funnits i landet, föreslog kommittén att dessa ska nämnas vid namn i samband med ratificeringen. Enligt kommittén uppfyller samer, tornedalingar, romer, sverigefinnar och judar de ovan nämnda kriterierna och bör därmed betraktas som nationella minoriteter. Till andra viktiga steg i minoritetspolitiken räknades åtgärder för att sprida kunskap bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas kultur, språk, religion, traditioner och historia. Dessutom föreslog kommittén att åtgärder bör vidtas som möjliggör minoritetsmedlemmarnas deltagande och påverkan i den framtida utformningen av minoritetspolitiken. </p><p> Sverige har sedan 1970-talet fört en uttalad invandrarpolitik med åtgärder som ligger nära ramkonventionens olika bestämmelser. Här är det viktigt att notera skillnaden mellan invandringspolitik och invandrarpolitik. Invandringspolitiken, som även omfattar regler för avvisning och utvisning, reglerar utländska medborgares rätt att bosätta sig i Sverige. Dessa regler kan variera beroende på vem de ska tillämpas på. T.ex. får nordbor (inom ramarna för det nordiska arbetsmarknadsavtalet från 1954) röra sig fritt inom Norden. Liknande regler gäller för EU:s medlemstater. Invandringspolitik har i Sverige bedrivits i närmare 500 år. Invandrarpolitiken däremot består av en rad åtgärder för att underlätta invandrares liv och verksamhet i Sverige, som t.ex. stöd till invandrarföreningar och hemspråksundervisning, informationsverksamhet o.s.v. Vidare finns det ytterligare två politikområden som bör hållas isär från de två ovan nämnda: flyktingpolitik och migrationspolitik. För att skilja de olika begreppen åt gör Nationalencyklopedin följande distinktion:</p><p>A: invandringspolitik = invandringsreglering</p><p>B: invandrarpolitik = integrationspolitiska åtgärder</p><p>C: flyktingpolitik = (A + B) för asylsökande och flyktingar samt internationellt bistånd</p><p>Summa A + B + C = migrationspolitik.</p><p> Det är naturligt att länder världen över vill reglera och kontrollera invandringen till sina egna länder, inte minst av ekonomiska skäl. Invandrarpolitiken däremot utvecklas oftast som en följd av invandringspolitiken och är inte alls lika självklar. I många länder har invandrare betraktats som gästarbetare, varvid utarbetandet av en specifik invandrarpolitik ansetts onödigt, trots att dessa ”gästarbetare” i vissa fall har levt i landet i deccennier. </p><p> I många av de förslag som lagts fram inom ramen för invandrarpolitiken har angivits att de är riktade till invandrare och minoriteter. Med begreppet syftar man då på grupper av invandrare och inte på de nationella minoriteter som funnits i Sverige under hundratals år. I sitt slutbetänkande konstaterar kommitténs sektion 2 att minoritetsbegreppet internationellt har använts på ett annat sätt än i Sverige. Internationellt har begreppet betecknat grupper som under mycket lång tid varit bofasta inom en stat och omfattar i regel inte invandrare. I Sverige däremot har minoritetsbegreppet använts om invandrargrupper som kommit till Sverige under de senaste 40-50 åren. </p><p> Sverige har på många sätt fört en invandrarpolitik som värnar om invandrarnas kultur, språk och traditioner på det sättet som ramkonventionen förespråkar. En rad åtgärder har vidtagits som t.ex. modersmålsundervisning, stöd till kulturell verksamhet såsom bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på invandrarspråk. Däremot har ingen sådan politik förts (fram till år 2000) som varit inriktad på de nationella minoriteterna, deras kultur, språk, traditioner o.s.v. Dock har den svenska invandrarpolitiken ibland kommit även minoriteterna till fördel, särskilt då det har funnits nyinvandrade grupper inom dessa (t.ex. sverigefinnar, judar och romer). Arbetskraftsinvandringen från Finland efter 1945 har t.ex. inneburit att sverigefinnarna inlemmats i denna politik. Särskilt under 1960- och 1970-talen var invandrarpolitiken fokuserad på sverigefinnarnas situation. Mycket av politiken har handlat om språkfrågor, t.ex. finska skolbarns rätt till hemspråksundervisning. Sverigefinnarnas särställning har inte heller förnekats, även om regeringen har varit motvilligt inställd till erkännandet av gruppen som minoritet. Sverigefinnar har med andra ord inte betraktats som medlemmar av en minoritet i den bemärkelsen som begreppet internationellt brukar ges, utan som invandrare. En gradvis attitydförändring hos politiker sedan 1960-talet har lett till att sverigefinnarna idag har accepterats som Sveriges största minoritet med ca 400 000 - 450 000 medlemmar (beroende på källa). </p><p> Ofta har kraven på minoritetsstatus kommit från sverigefinnarnas intresseorganisationer och föreningar. Intresseorganisationerna har aktivt stött många viktiga reformer och arbetat med frågor rörande den egna minoritetens situation i Sverige. Dessutom har de spelat en viktig roll för den sverigefinska gruppens utveckling från invandrare till nationell minoritet, bl.a. genom de upprepade kraven på minoritetsstatus. </p><p> Tidvis har de nationella minoriteterna utsatts för hårda försök till assimilering eller åtgärder som syftat till att utestänga dem från samhället. År 1975 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för en ny invandrarpolitik (prop. 1975:26, bet. 1975:inU6, rskr 1975:160) där man tog avstånd från tanken att mot invandrares vilja assimilera dem till det svenska samhället. Något motsvarande beslut hade inte fattats angående de nationella minoriteterna då sektion 2 lämnade in sitt betänkande år 1997. År 1998 beslutade regeringen återigen om nya mål och en ny inriktning för invandrarpolitiken, benämnd integrationspolitik. Den 9 februari 2000 ratificerade Sverige ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 juni samma år.</p>

Den 18 maj 1995 beslutade regeringen att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk. Till kommitténs ordförande valdes riksdagsledamoten Carin Lundberg (s). Den 17 oktober 1996 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Kommittén fick även i uppgift att utreda vilka åtgärder i så fall vore nödvändiga för att Sverige skulle kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. Kommittén delades i två sektioner och det nya uppdraget tilldelades kommitténs sektion 2. Kommittén antog namnet Minoritetsspråkskommittén. Dess sektion 2 överlämnade sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik i december 1997. I betänkandet föreslogs att Sverige bör ratificera ramkonventionen, som är det första juridiskt bindande multilaterala avtal som behandlar minoritetsfrågor i allmänhet. Vidare ansåg kommittén att Sverige bör markera att landet ställer sig bakom arbetet med ett ökat skydd för mänskliga rättigheter genom ratificeringen. Europarådets ramkonvention saknar avsiktligt en definition av begreppet nationella minoriteter. Anledningen är den stora oenighet som har rått i frågan. Istället överlämnades till alla avslutande parter att i varje enskilt fall själv bedöma för vem och vilka de enskilda artiklarna skall vara tillämpliga. Således fick minoritetsspråkskommitténs sektion 2 i uppgift att för Sveriges del (enligt direktiven från regeringen) lämna förslag till kriterier för ett minoritetsbegrepp avseende de inhemska nationella minoriteterna. De kriterier som kommittén utarbetade lyder: - Grupp med uttalad samhörighet, som till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning. - Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart. - Historiska eller långvariga band med Sverige. - Självidentifikation: den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet. I lagstiftningen och i den politiska debatten i Sverige har begreppet minoritet ofta använts om invandrargrupper. Som ett första steg i en svensk minoritetspolitik, samt för att markera att ratificeringen inkluderar de grupper som länge funnits i landet, föreslog kommittén att dessa ska nämnas vid namn i samband med ratificeringen. Enligt kommittén uppfyller samer, tornedalingar, romer, sverigefinnar och judar de ovan nämnda kriterierna och bör därmed betraktas som nationella minoriteter. Till andra viktiga steg i minoritetspolitiken räknades åtgärder för att sprida kunskap bland majoritetsbefolkningen om minoriteternas kultur, språk, religion, traditioner och historia. Dessutom föreslog kommittén att åtgärder bör vidtas som möjliggör minoritetsmedlemmarnas deltagande och påverkan i den framtida utformningen av minoritetspolitiken. Sverige har sedan 1970-talet fört en uttalad invandrarpolitik med åtgärder som ligger nära ramkonventionens olika bestämmelser. Här är det viktigt att notera skillnaden mellan invandringspolitik och invandrarpolitik. Invandringspolitiken, som även omfattar regler för avvisning och utvisning, reglerar utländska medborgares rätt att bosätta sig i Sverige. Dessa regler kan variera beroende på vem de ska tillämpas på. T.ex. får nordbor (inom ramarna för det nordiska arbetsmarknadsavtalet från 1954) röra sig fritt inom Norden. Liknande regler gäller för EU:s medlemstater. Invandringspolitik har i Sverige bedrivits i närmare 500 år. Invandrarpolitiken däremot består av en rad åtgärder för att underlätta invandrares liv och verksamhet i Sverige, som t.ex. stöd till invandrarföreningar och hemspråksundervisning, informationsverksamhet o.s.v. Vidare finns det ytterligare två politikområden som bör hållas isär från de två ovan nämnda: flyktingpolitik och migrationspolitik. För att skilja de olika begreppen åt gör Nationalencyklopedin följande distinktion: A: invandringspolitik = invandringsreglering B: invandrarpolitik = integrationspolitiska åtgärder C: flyktingpolitik = (A + B) för asylsökande och flyktingar samt internationellt bistånd Summa A + B + C = migrationspolitik. Det är naturligt att länder världen över vill reglera och kontrollera invandringen till sina egna länder, inte minst av ekonomiska skäl. Invandrarpolitiken däremot utvecklas oftast som en följd av invandringspolitiken och är inte alls lika självklar. I många länder har invandrare betraktats som gästarbetare, varvid utarbetandet av en specifik invandrarpolitik ansetts onödigt, trots att dessa ”gästarbetare” i vissa fall har levt i landet i deccennier. I många av de förslag som lagts fram inom ramen för invandrarpolitiken har angivits att de är riktade till invandrare och minoriteter. Med begreppet syftar man då på grupper av invandrare och inte på de nationella minoriteter som funnits i Sverige under hundratals år. I sitt slutbetänkande konstaterar kommitténs sektion 2 att minoritetsbegreppet internationellt har använts på ett annat sätt än i Sverige. Internationellt har begreppet betecknat grupper som under mycket lång tid varit bofasta inom en stat och omfattar i regel inte invandrare. I Sverige däremot har minoritetsbegreppet använts om invandrargrupper som kommit till Sverige under de senaste 40-50 åren. Sverige har på många sätt fört en invandrarpolitik som värnar om invandrarnas kultur, språk och traditioner på det sättet som ramkonventionen förespråkar. En rad åtgärder har vidtagits som t.ex. modersmålsundervisning, stöd till kulturell verksamhet såsom bokinköp, radio- och TV-program och litterär produktion på invandrarspråk. Däremot har ingen sådan politik förts (fram till år 2000) som varit inriktad på de nationella minoriteterna, deras kultur, språk, traditioner o.s.v. Dock har den svenska invandrarpolitiken ibland kommit även minoriteterna till fördel, särskilt då det har funnits nyinvandrade grupper inom dessa (t.ex. sverigefinnar, judar och romer). Arbetskraftsinvandringen från Finland efter 1945 har t.ex. inneburit att sverigefinnarna inlemmats i denna politik. Särskilt under 1960- och 1970-talen var invandrarpolitiken fokuserad på sverigefinnarnas situation. Mycket av politiken har handlat om språkfrågor, t.ex. finska skolbarns rätt till hemspråksundervisning. Sverigefinnarnas särställning har inte heller förnekats, även om regeringen har varit motvilligt inställd till erkännandet av gruppen som minoritet. Sverigefinnar har med andra ord inte betraktats som medlemmar av en minoritet i den bemärkelsen som begreppet internationellt brukar ges, utan som invandrare. En gradvis attitydförändring hos politiker sedan 1960-talet har lett till att sverigefinnarna idag har accepterats som Sveriges största minoritet med ca 400 000 - 450 000 medlemmar (beroende på källa). Ofta har kraven på minoritetsstatus kommit från sverigefinnarnas intresseorganisationer och föreningar. Intresseorganisationerna har aktivt stött många viktiga reformer och arbetat med frågor rörande den egna minoritetens situation i Sverige. Dessutom har de spelat en viktig roll för den sverigefinska gruppens utveckling från invandrare till nationell minoritet, bl.a. genom de upprepade kraven på minoritetsstatus. Tidvis har de nationella minoriteterna utsatts för hårda försök till assimilering eller åtgärder som syftat till att utestänga dem från samhället. År 1975 fattade riksdagen beslut om riktlinjer för en ny invandrarpolitik (prop. 1975:26, bet. 1975:inU6, rskr 1975:160) där man tog avstånd från tanken att mot invandrares vilja assimilera dem till det svenska samhället. Något motsvarande beslut hade inte fattats angående de nationella minoriteterna då sektion 2 lämnade in sitt betänkande år 1997. År 1998 beslutade regeringen återigen om nya mål och en ny inriktning för invandrarpolitiken, benämnd integrationspolitik. Den 9 februari 2000 ratificerade Sverige ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 juni samma år.

The purpose of this two years master thesis is to examine the potential benefits of using bibliotherapy on elderly Finnish immigrants residing in Sweden and living in geriatric care. The basis of the study is a four week long bibliotherapeutic project implemented at a nursing home for Finnish-speaking people in Stockholm County.Participants were men and women spanning in age from 70 to 90 years old. Common for all the participants was that they had lived their entire adult life in Sweden, their only language was Finnish, and they had the diagnosis of dementia. The study examines the bibliotherapeutic model of Arleen McCarty Hynes and Mary Hynes-Berry, as well as Inger Eriksson’s approach for the use of bibliotherapy in nursing homes and hospices.The empirical analysis is based on field notes from the bibliotherapeutic sessions and from interviews with librarians and nurses involved in the project. The results of the case study indicate that literature stimulates memory and works as a catalyzer for thoughts and discussions of the participants’ earlier lives. The type of literature that most engrossed and stimulated the participants was realistic stories of common life, places and events in Finland. The literature can be viewed as a link to the participants’ past, and it gives them a feeling of continuity and coherence with their life. In these ways, literature can be supportive to the aging process and the reinforcementof the ethnic community. The social interaction and the use of their native language during the sessions are also important factors for strengthening the participants’ confidence and identity.

No description available.

No description available.

<p>The purpose of this study was to investigate the view of Finnish dialects and identity of first, second and third generation of Sweden Finns students in 7th, 8th and 9th graders, in two Sweden Finn schools. The questions at issue for the essay were: How do Swedes of Finnish extraction think of the Finnish dialects? Is there a correlation between identifying as Finnish and knowledge and usage of the Finnish dialects, as opposed to Finns living in Finland? To which extent do the Finnish students have knowledge regarding the Finnish dialects? To answer the questions a quantitative method was used and a questionnaire was answered by over 100 students. The results of the study showed that the Finnish dialects did not exert any influence on the students’ life nor their sense of identity. Their knowledge regarding dialects was limited to standard Finnish and the dialect of Helsinki Finnish.</p>

The purpose of this study is to investigate how people of varying ages, generations and genders use a selection of Swedish words that occurs in the Finnish language that is spoken in Sweden. The informants examined are originated from Finland or has at least one parent from Finland and speaks Finnish. In order to answer the aim and research questions for this study a quantitative method has been used and a survey with 277 replies has been accomplished. The result of the study shows that the Sweden Finns are using the investigated Sweden Finnish words. Some variations occurred due to age, generation and gender but despite these variations the words are overall used to a greater degree in relative to the investigated aspects.

The purpose of this study was to investigate the view of Finnish dialects and identity of first, second and third generation of Sweden Finns students in 7th, 8th and 9th graders, in two Sweden Finn schools. The questions at issue for the essay were: How do Swedes of Finnish extraction think of the Finnish dialects? Is there a correlation between identifying as Finnish and knowledge and usage of the Finnish dialects, as opposed to Finns living in Finland? To which extent do the Finnish students have knowledge regarding the Finnish dialects? To answer the questions a quantitative method was used and a questionnaire was answered by over 100 students. The results of the study showed that the Finnish dialects did not exert any influence on the students’ life nor their sense of identity. Their knowledge regarding dialects was limited to standard Finnish and the dialect of Helsinki Finnish.

Den här studien har haft som syfte att genom en undersökning belysa och beskriva hur Sveriges fem nationella minoritetsgrupper framställs i historia-, religions-, geografi- och samhällskunskapsböcker. Tidigare forskning inom fältet har konstaterat att fakta om Sveriges nationella minoritetsgrupper i läroböcker till stora delar är bristfällig och bygger delvis på schablonartade stereotyper. Studien tar avstamp i de teoretiska utgångspunkterna följemeningar (Östman, 2008; 2015), skolan som anti-diskriminerande praktik (Kumashiro, 2000) samt andrafiering (Kamali, 2005; MacQuarrie, 2010; Krumer-Nevo &amp; Sidi, 2012). Genom en kvalitativ textanalys av åtta aktuella läroböcker besvarades den här studiens frågeställningar om i vilken mån fakta förekommer och vilken fakta som lyfts fram om Sveriges nationella minoritetsgrupper samt om och i så fall vilka uttryckssätt som används för att skriftligt minska andrafiering. Resultatet visade bland annat att det är en begränsad mängd fakta som förekommer, vilket även tidigare forskning om äldre läroböcker visat. Judar och samer är de minoritetsgrupper som är mest synliga medan sverigefinnar och tornedalingar är nästintill osynliga.