Syfte: Syftet är att kritiskt granska en eventuell bostadsbubbla i Sverige utifrån tre rapporter och erfarenhet från tidigare bubblor. Bakgrund: Huspriserna i Sverige har ökat markant de tio senaste åren och skuldsättningsgraden har följt samma mönster. En ökad oro för bostadsbubbla har uppkommit och debatterats om i media. Tidigare finanskriser visar på att det finns likheter med dagens situation. Dessa finanskriser har slagit hårt mot ekonomin, därför är det essentiellt att upptäcka och stoppa en framtida finanskris.    Metod: Tre rapporter granskas genom en litteraturstudie. En meta-analys görs av de tre rapporterna. Även andra trovärdiga källor kommer att behandlas i syfte om att skapa en verklig bild av bostadsmarknaden. Fakta från tidigare kriser hämtas ur olika böcker och akademiska artiklar som sedan analyseras tillsammans med rapporterna. Slutsats: Det finns många underliggande faktorer till att skuldsättningsgraden har ökat. Det handlar om en ökad bostadsbrist i tätbefolkade regioner, en ökad disponibel inkomst samt låga lånekostnader. Flera verktyg har implementerats det senaste året för att motverka överbelåning. En debatt i media har uppstått vilket har gjort människor medvetna om framtida risker. Med detta som grund är risken för en bostadsbubbla liten i Sverige.

<p>Från år 1996 och fram till 2006 ökade huspriserna med ca 130 procent, fritidshuspriserna med ca 141 procent, hyreshuspriserna med ca 90 procent, bostadsrättspriserna med ca 260 procent och aktieprisindexet AFGX (affärsvärldens generalindex) med ca 200 procent. Det har således skett en värdestegring på tillgångar i Sverige med i genomsnitt närmare 165 procent på 10 år.</p><p>Vår frågeställning är: Bör Riksbanken motverka dessa tillgångsprisökningar eller ej? Riksbanken har kortfattat två explicita mål där den ena är att upprätthålla stabilt penningvärde, och det andra att upprätthålla finansiell stabilitet. Tillgångsprisökningar kan påverka möjligheten att klara båda dessa mål. Det första målet genom att KPI (inflationen) påverkas direkt via ökad konsumtion på grund av förmögenhetseffekter. Då hushållen och företagen ökar sin förmögenhet genom att värdet på deras tillgångar har ökat, så kan de därmed öka sin konsumtion. Det andra målet, att upprätthålla finansiell stabilitet kan komma att påverkas om tillgångspriserna först ökar mycket, för att sedan sjunka. Om finansiella bubblor uppstår och sedan spricker så kan långivarna – det vill säga bankerna – hamna på obestånd, på grund av att låntagarna inte klarar att betala sina räntor och skulder. Även vid mindre kraftig ökning av tillgångspriser kan låntagarna få svårt att betala sina långivare.</p><p>Vår slutsats är att i rådande stund inte är nödvändigt för Riksbanken att genom stramare penningpolitik dämpa tillgångsprisökningarna, då hushållen är betalningsstarka. De hushåll vars lån innebär en hög risk för bankerna är en relativt liten del av de skuldsatta i samhället. Vi har även funnit att om Riksbanken skulle dämpa tillgångspriserna genom restriktiv penningpolitik, så skulle detta samtidigt kunna äventyra inflationsmålet, vilket även det talar för att inte påverka tillgångsprisökningar. Om Riksbanken skulle sätta upp mål för tillgångspriser så kan Riksbankens trovärdighet komma att urholkas.</p>

Från år 1996 och fram till 2006 ökade huspriserna med ca 130 procent, fritidshuspriserna med ca 141 procent, hyreshuspriserna med ca 90 procent, bostadsrättspriserna med ca 260 procent och aktieprisindexet AFGX (affärsvärldens generalindex) med ca 200 procent. Det har således skett en värdestegring på tillgångar i Sverige med i genomsnitt närmare 165 procent på 10 år. Vår frågeställning är: Bör Riksbanken motverka dessa tillgångsprisökningar eller ej? Riksbanken har kortfattat två explicita mål där den ena är att upprätthålla stabilt penningvärde, och det andra att upprätthålla finansiell stabilitet. Tillgångsprisökningar kan påverka möjligheten att klara båda dessa mål. Det första målet genom att KPI (inflationen) påverkas direkt via ökad konsumtion på grund av förmögenhetseffekter. Då hushållen och företagen ökar sin förmögenhet genom att värdet på deras tillgångar har ökat, så kan de därmed öka sin konsumtion. Det andra målet, att upprätthålla finansiell stabilitet kan komma att påverkas om tillgångspriserna först ökar mycket, för att sedan sjunka. Om finansiella bubblor uppstår och sedan spricker så kan långivarna – det vill säga bankerna – hamna på obestånd, på grund av att låntagarna inte klarar att betala sina räntor och skulder. Även vid mindre kraftig ökning av tillgångspriser kan låntagarna få svårt att betala sina långivare. Vår slutsats är att i rådande stund inte är nödvändigt för Riksbanken att genom stramare penningpolitik dämpa tillgångsprisökningarna, då hushållen är betalningsstarka. De hushåll vars lån innebär en hög risk för bankerna är en relativt liten del av de skuldsatta i samhället. Vi har även funnit att om Riksbanken skulle dämpa tillgångspriserna genom restriktiv penningpolitik, så skulle detta samtidigt kunna äventyra inflationsmålet, vilket även det talar för att inte påverka tillgångsprisökningar. Om Riksbanken skulle sätta upp mål för tillgångspriser så kan Riksbankens trovärdighet komma att urholkas.