<p>Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna.</p><p>Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl.</p><p>Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning.</p><p>Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.</p>

Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna. Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl. Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning. Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.