De svenska stränderna och de strandnära områdena utgör i många avseenden en värdefull miljö för allmänheten. I Sverige skyddas sådana områden i lag, strandskyddslagstiftningen, där den senaste mer omfattande lagändringen ägde rum 2009-2010. Strandskyddslagstiftningens syfte är att trygga allmänhetens tillgång till stränder och bevara goda livsvillkor för växt- och djurlivet. Dessutom finns "allemansrätten" som i lag värnar om allmänhetens rättighet att vistas i naturen, även på mark som är privatägd. Strandområden är tydligt exempel på hur två motstridiga intressen kan stå i konflikt med varandra; det allmänna intresset av en tätortsnära rekreation, mot kommunens intresse att utveckla kommunen och exploaterings intressen att bygga i strandnära områden. Syftet med detta examensarbete har varit att belysa hur den praktiska tillämpningen av strandskyddslagstiftningen fungerar när intresset för tätortsnära rekreation kommer i konflikt med tätortsutveckling i den kommunala planeringen. Alingsås kommun har i sin fördjupade översiktsplan pekat ut några förtätningsområden inom tätortsnära rekreationsområden i strandnära lägen där det även pågår aktuella detaljplanearbeten. I samtliga fall har kommunen åberopat det femte särskilda skälet "ett angeläget allmänt intresse" med motiveringen "tätortsutveckling", och i ett fall dessutom framhävt behovet av förskola, för att upphäva strandskyddet. För att få in andra aktörers perspektiv på strandskyddslagstiftningen och hur de uppfattar hur strandskyddets syften har hanterats i den kommunala hanteringen har intervjuer skett med Alingsås Naturskyddsföreningens/Alingsås Friluftsklubbs och de olika exploatörerna. För en fastighetsägare kan det upplevas osäkert hur den mark som de äger som omfattas av strandskyddet får användas. Därför har en genomgång av hur lagen har tolkats i ett antal relevanta fall för att undersöka om det finns en dominerande uppfattning. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det inte alltid räcker för kommunen att hävda det femte särskilda skälet för att upphäva strandskydd i de områden som kommunen pekat ut i strategiska dokument som lämpliga som tätortsutveckling. I de fall Länsstyrelsen accepterat ett upphävande är vid mycket centrala delar av tätorten med mindre grönområden, i vissa fall med åtgärder som ska förbättra strandskyddets syften. Av intervjustudien kan man dra en slutsats att de två olika intressegrupperna; friluftsmänniskan och exploatören, oftast, men inte alltid, står på var sin sida om hur strandskyddet ska tolkas i planprocessen. Det är viktigt att kommunen är tydliga i sin roll som planhandläggare och hur strandskyddets lagstiftning ska tolkas för att inte orimliga förhoppningar om en eventuell exploatering ska ske eller förhindras. Den slutsats som det går att göra av jämförelsen av olika rättsfall är att dessa sällan ger givna svar; hänsyn måste tas från fall till fall eftersom frågan som behandlats i domslutet oftast är unik i sin karaktär, både i innehåll och miljön som rättsfallet omfattar. Om fastighetsägaren kan bevisa att en åtgärd har gjorts eller byggnad har funnits före strandskyddslagstiftningen började gälla, kan man få rätten på sin sida. Även om det inte går att få några givna svar kan rättsfall i alla fall ge besked om eller en vägledning vilken den dominerande uppfattningen är i lagtolkningen; kommunen har rätt i detaljplan att ställa krav på fastighetsägaren att förtydliga gränsen mellan hemfridzon och natur om det bedöms nödvändigt.

I en demokratiskt rättsstat som Sverige ska inte myndigheterna ges godtyckliga befogenheter utan detta ska klart och tydligt framgå av lag. Legalitetsprincipen och föreskriftskravet sätter gränser för detta då de måste ha lagstöd i sin myndighetsutövning. Då myndigheter fattar integritetskränkande beslut mot enskild måste det föregås av en noggrann proportionalitetsavvägning mellan myndighetens kontrollintresse och den enskildes skyddsintresse. Åtgärden måste således stå i proportion till ändamålet. Skatteförfarandet avseende tredjemansrevision är ett omdiskuterat förfarande. Själva beslutet om revision utförs av Skatteverket och kan inte överklagas. Detta är intressant ur en rättssäkerhetssynpunkt då ändamålet beskrivs i revisionsbeslutet. Är ändamålet vagt eller otydligt beskrivet kan detta leda till att Skatteverket får obegränsade befogenheter då inga föreskrifter om vad som är tillåtet finns beskriva i lag. Här sätts legalitetsprincipen på sin spets då myndigheter, så som Skatteverket, i sin myndighetsutövning måste ha stöd i lag, det så kallade föreskriftskravet enligt 1 kap 1 §  RF. Skatteverket får utelämna uppgift om vem revisionen avser och vilka handlingar som eftersöks om det handlar om en generell tredjemansrevision. Ett revisionsbeslut som är vagt utformat och ej kan överklagas leder således till att stora befogenheter ges Skatteverket. Rekvisitet särskilda skäl ges ingen närmare definition i lagtext. Vanligen ges ett rekvisit viss ledning av dess innebörd genom utvecklad praxis. En väl utvecklad rättspraxis på området finns inte och det är således ett faktum att en närmare definition av rekvisitets innebörd bör finnas i lagtext för att göra det mer förutsebart. Detta skulle också innebära att legalitetsprincipen upprätthålls då det får stöd i lag.

No description available.

<p>Stone walls in agricultural land are incorporated in the general protection of biotopes. They are protected because they provide a habitat for endangered species. Therefore it is illegal to carry out proceedings in an area that is included in the protection of biotopes. In order to do that, exemption is needed which can only be granted if there are special reasons. The essay stipulates what these special reasons are.</p><p>In an exemption errand the interest for nature conservation must be weighed against a public or a private interest. Administrators have varying opinions on how the interest for nature conservation, contra individual and public interests shall be evaluated. The interest for nature conservation has a lower value if the wall lacks endangered species or if stone walls are common in the area. But a lower value, in itself, can never be considered as special reasons.</p><p>When it comes to a public interest, it must be an important one in order to bring about an exemption. Examples of important public interests are animal and health protection.</p><p>Private interests are often constituted by the desire to improve the farming profitability. This is however rarely considered as an “unforeseen situation”, and therefore - according to preparatory work - it is not judged as special reasons.</p><p>One conclusion is that the County Administrative Boards need improved guidance. Another conclusion is that exemption shall be used restrictively. Exemptions are not supposed to solve all problems due to protection of stone walls in agricultural land. They ought to be the solution when no other reasonable alternatives can be found.</p>

Stone walls in agricultural land are incorporated in the general protection of biotopes. They are protected because they provide a habitat for endangered species. Therefore it is illegal to carry out proceedings in an area that is included in the protection of biotopes. In order to do that, exemption is needed which can only be granted if there are special reasons. The essay stipulates what these special reasons are. In an exemption errand the interest for nature conservation must be weighed against a public or a private interest. Administrators have varying opinions on how the interest for nature conservation, contra individual and public interests shall be evaluated. The interest for nature conservation has a lower value if the wall lacks endangered species or if stone walls are common in the area. But a lower value, in itself, can never be considered as special reasons. When it comes to a public interest, it must be an important one in order to bring about an exemption. Examples of important public interests are animal and health protection. Private interests are often constituted by the desire to improve the farming profitability. This is however rarely considered as an “unforeseen situation”, and therefore - according to preparatory work - it is not judged as special reasons. One conclusion is that the County Administrative Boards need improved guidance. Another conclusion is that exemption shall be used restrictively. Exemptions are not supposed to solve all problems due to protection of stone walls in agricultural land. They ought to be the solution when no other reasonable alternatives can be found.

Om en gäldenär inte rätteligen kan betala en fordran allt eftersom den förfaller finns risk att bolaget har ekonomiska svårigheter och kan därmed vara föremål för en företagsrekonstruktion eller en konkurs. En företagsrekonstruktion innebär att en gäldenär som inom kort inte kan betala sina skulder kan få hjälp att rekonstruera om bolaget så att de skuldgivande fordringarna kan sättas ned. En konkurs är däremot ett förfarande som är aktuellt om gäldenären inte kan betala sina skulder allt eftersom de faller till betalning och att denna oförmåga inte endast är tillfällig. Vid en konkurs används samtliga utmätningsbara tillgångar som finns i gäldenärens bolag för att sedan dela ut mellan de borgenärer som har fordringar mot gäldenären. Ett konkursförfarande inleds med att en borgenär eller gäldenären själv ansöker om konkurs hos den tingsrätt som den allmänt svarar vid tvistemål. Det är således tingsrätten som prövar konkursansökan och antingen beviljar eller avslår den. Beviljas ansökan ska beslut om konkurs meddelas. En ansökan kan som nämnts avslås. Det kan vara om den person som företräder gäldenären och som ingett ansökan inte har behörighet att göra en konkursansökan. Idag finns det inte uttryckt i lag vem som rent faktiskt är behörig att ansöka om konkurs. Att det inte finns lagstadgat har i flera år skapat problem. När tingsrätten får en konkursansökan från gäldenären och ansökan innehåller uppgifter om att denne är på obestånd ska tingsrätten, om det inte föreligger särskilda skäl, godkänna dessa uppgifter. Tingsrätten presumerar således att de uppgifter om obestånd som kommer från gäldenären är korrekta. Anledningen till att detta är problematiskt är för att den som inger konkursansökan möjligtvis inte är behörig att fatta beslut att ansöka om konkurs. Trots att den som företräder bolaget kan ha behörighet att lämna en konkursansökan betyder det automatiskt inte att denne även har rätt befogenhet att ansöka om konkurs. Med detta menas att denna person inte nödvändigtvis har rätten att ensamt fatta beslut om att bolaget är på obestånd och att därmed besluta om konkurs. Det finns inte heller något krav på att konkursansökan ska innehålla ett gemensamt beslut från bolaget om att bolaget är på obestånd. Det borde finnas ett tydligt krav för vad som är en giltig konkursansökan och även vem som rent faktiskt är behörig att inge denna konkursansökan. Denna uppsats har till syfte att utreda gällande rätt inom detta område för att fastställa hur lagstiftningen ser ut idag. Detta för att sedan kunna presentera förslag till förändring för att problem inte längre ska uppstå. Ambitionen är att utifrån de lege lata utreda de lege ferenda och att skapa en diskussion som förhoppningsvis kan leda till att detta problem undersöks och utforskas.

<p>Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna.</p><p>Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl.</p><p>Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning.</p><p>Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.</p>

Tidigare ansågs inte regler om det allmännas skadeståndsansvar vara så viktiga. Det var först genom skadeståndslagens tillkomst som det allmänna ålades ansvar för felaktig myndighetsutövning. I takt med samhällsutvecklingen har kravet ökat på en större skydd för den enskilde gentemot myndigheterna. Tidigare var möjligheterna mycket begränsade att erhålla skadestånd för skada som orsakats av en myndighets felaktiga information. Genom en lagändring som trädde i kraft 1999 gjordes en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar. Intentionen med utvidgningen var att bortse från kravet på att informationen lämnats ”vid” myndighetsutövning. Det räcker med att den felaktiga informationen lämnats av en myndighet. Dock utgår ersättning endast om lämnandet av den felaktiga informationen varit oaktsamt och att det föreligger särskilda skäl. Huvudregeln återfinns i 3:2 SkL, vilket stadgar att staten eller kommunen skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det har ingen betydelse vem som orsakat skada, utgångspunkten är att det skett vid myndighetsutövning. Bengtsson menar att kravet på särskilda skäl i 3:3 SkL knappast är helt tillfredställande. Den svår att hantera och ger dessutom de skadelidande dåliga garantier för ersättning. Vidare anser han att det knappast ökar förtroendet för rättsordningen när det allmänna låts gå fria. Är det några som har råd att svara för sina vållande så är det ju staten och kommunerna. Lambertz däremot är inte av samma mening som Bengtsson. Han menar att bestämmelsen får duga. Den är inte svårare att hantera än många andra lagregler som överlämnar gränsfallen till rättstillämparen.