Uppsatsen utgår i stora drag från Wolfgang Kemp's receptionsteorier för att diskutera arkitekten Ferdinand Bobergs bidrag till den svenska arkitekturen inom industrin under 1800-talets andra hälft. Vattentornet vid Mosebacke i Stockholm fungerar i detta arbete som en utgångspunkt för att förstå Bobergs arkitekturella värdegrund och formmässiga ideologi. Uppsatsen ägnar också att etablera en övergripande förståelse av vattentornets plats i arkitekturrummet – hur vattentornet samverkar med den omedelbara miljön i både dess samtid och nutid. Mosebacke vattentorns återvändande till tidigare stilepoker inom arkitekturen diskuteras i detta arbete utifrån begreppet historicism och fungerar här som en central frågeställning som kontinuerligt bearbetas i uppsatsen. Utifrån dokumentation i form av artiklar, målningar och fotografier, som berör vattentornet vid Mosebacke, har det kunnat konstaterats att det välkomnades av samtiden och är än idag en påminnelse av den ”nya” arkitekturens frammarsch i den moderna staden. Sökord: Ferdinand Boberg, arkitektur, Stockholm, Genius Loci, industri, historicism, plats, vattentorn, Mosebacke.