Fiskbestånden i Östersjön har sedan början av 1980-talet genomgått en omfattande förändring. Stora predatorer, som torsk (Gadus morhua) och abborre (Perca fluviatilis) har minskat i antal medan det finns tecken på att storspigg (Gasterosteus aculeatus) har ökat. Denna sannolika ökning av storspigg skulle kunna ha att göra med minskningen av både torsk och abborre som predatorer i de kustnära tångbältena. För att undersöka detta utfördes ett mesokosmexperiment där torskens och abborrens förmåga att predera på storspigg undersöktes, både i ljus och mörker. Hypoteserna som arbetet utgick ifrån var att torsk var en bättre predator i mörker än i ljus och att torsk var en bättre predator än abborre i mörker. Resultaten visar på att torsk är den bättre predatorn i både ljus och mörker, samt att den är lika framgångsrik i mörker som i ljus. Detta tyder på att torskens försvinnande skulle kunna vara en bidragande faktor till ökningen av storspigg. Ytterligare visades abborren vara en mer framgångsrik predator i mörker än i ljus, detta trots att den alltid anges som en visuell predator. Detta visar att även minskningen av abborre skulle kunna vara en anledning till att storspiggen ökar.