Den svenska lagstiftningen tillåter omsättning och pantsättning av fordringar som ännu inte uppkommit, så kallade framtida fordringar. Det ligger en viss problematik i att dessa ännu inte är fullt uppkomna, eftersom det innebär att dess ställning inom exempelvis konkursförfaranden måste diskuteras. Uppkomna fordringar kan göras gällande i konkurser om de uppstått före en kritisk tidpunkt enligt frysningsprincipen. Denna uppsats syftar till att utreda vilka rättsliga principer som är av störst betydelse för att framtida fordringar ska kunna göras gällande i konkurser, även om de inte är fullt uppkomna vid frysningstidpunkten. En fordran måste nämligen vara reellt indrivningsbar för att den ska ha ett värde vid konkursutbrottet. En utredning har gjorts utifrån exempelvis principen om den väsentliga grunden och det första rättsfaktumets princip, i kombination med en analys av den rättspraxis som finns inom området. Slutsatsen är att en framtida fordran kan göras gällande i en konkurs om fordran är tillräckligt bestämd, eller om det är sannolikt att den kommer att uppstå. Denna bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet eftersom varje (framtida) fordran är unik till sin karaktär, och inte utan vidare kan jämföras. Det är mot bakgrund av detta inte möjligt att reglera fordringars uppkomst generellt i lagtext. I annat fall skulle riskeras att respektive rättsområdes regleringars syfte urholkades, till förmån för den generella regleringen. Vilken rättslig princip som blir av störst betydelse för avgörandet av fordringars uppkomst kan således skilja sig mellan varje situation.Vidare kan framtida fordringar pantsättas vilket ytterligare aktualiserar svårigheter inom konkursförfaranden, gällande avgörandet av huruvida dessa vunnit sakrättsligt skydd vid frysningstidpunkten, eftersom fordringarna ännu inte är uppkomna. Vid en pantsättning krävs ett sakrättsligt moment, en denuntiation, men detta är inte alltid tillräckligt för att skyddet gentemot tredje man ska vinnas. I rättspraxis har framtida fordringar som pantsatts bedömts olika. Denuntiationen har i vissa fall varit tillräcklig, medan det i andra krävts att fordran tjänats in för att pantsättningen skulle anses ha sakrättslig verkan. Den skilda bedömningen innebär att rättssäkerheten minskar i takt med att förutsebarheten gör detsamma. Med anledning av detta undersöks i uppsatsen vilka omständigheter som till störst del påverkar huruvida det sakrättsliga skyddet för framtida fordringar uppnås, förutsatt att en denuntiation gjorts, utifrån rättsliga principer. En jämförande undersökning görs med grunden i rättspraxis, i syfte att uppnå det resultat som faktiskt tillämpas i praktiken. Slutsatsen är att skyddet gentemot tredje man uppnås när den framtida fordran är tillräckligt bestämd för fordringar som uppkommer tillfullo vid en specifik tidpunkt, förutsatt att denuntiationen skett innan frysningstidpunkten. För en annan form av framtida fordringar, nämligen sådana som tjänas in löpande, bör istället det sakrättsliga skyddet vinnas när dessa intjänats, och därmed är uppkomna och bestämda. Ett sakrättsligt skydd är inte motiverat innan denna tidpunkt eftersom panten saknar reellt värde innan fordringen tjänats in.