I Sverige är ramavtal ett effektivt och populärt upphandlingsinstrument. Ramavtalets syfte är att fastställda de villkor som ska gälla för framtida tilldelning av kontrakt och kan användas när en upphandlande myndighet med viss rimlighet kan förutse ett behov och vill planera inför framtida inköp. Ett ramavtal är flexibelt för en upphandlande myndighet eftersom ramavtalet inte måste fastställa en viss volym utan ska ange uppskattad volym om möjligt. Ett kontrakt i upphandlingsrättslig mening avser ett avtal som fastställer de ekonomiska villkoren för en fak-tisk anskaffning av upphandlingsföremålet. Enligt svensk rätt utgör ett kontrakt viss prestation mot viss ersättning. Vid upphandling av vissa avtal kan det vara svårt att utläsa huruvida avtalet utgör ett kontrakt eller ramavtal. Enligt kammarrättspraxis sker bedömningen av vilken typ av avtal som förelig-ger i två steg. Det första steget är att undersöka om avtalet utgör viss prestation mot viss ersätt-ning, det vill säga om den upphandlande myndigheten åtar sig att köpa viss kvantitet. I det andra steget görs bedömningen om åtagandet utgör det övervägande värdet i avtalet. Om åta-gandet utgör övervägande del föreligger ett kontrakt, annars föreligger ett ramavtal. Med an-ledning av att ramavtal i regel bara får löpa under fyra år kan upphandlingen behöva göras om ifall avtalet anger en längre löptid än tillåtet. Ett avtal där den upphandlande myndigheten inte fastställer hela volymen riskerar således att utgöra ett ramavtal enligt svensk rätt, trots att den upphandlande myndighetens syfte varit att upphandla ett kontrakt. Bedömningen av huruvida ett kontrakt föreligger kan kritiseras på grund av den svenska rättens snäva distinktion av vad som utgör ett ramavtal respektive kontrakt. Med anledning av att ramavtal finns i olika former finns det anledning till att kontraktbegreppet torde kunna vara vidare än vad svensk rätt ger uttryck för. Den svenska rättens uttryck för skillnaden mellan kontrakt och ramavtal behöver numer även ses i ljuset av nytt prejudikat från EU-domstolen. Domstolen fastställde att ett ramavtal måste ange vilken kvantitet som kan komma att bli aktuell beträffande de efterkommande tilldelning-arna av kontrakt. På grund av att volymen ska vara väl underbyggd inskränks ramavtalets flex-ibilitet och distinktionen mot ett kontrakt stramas åt. Domstolens avgörande ger snarare upphov till frågor än svar eftersom domen är oklar i flera avseenden. Domens tillämplighet i praktiken kan därför få konsekvenser för både ramavtalets möjligheter och begränsningar.