Syftet med denna masteruppsats i fysisk planering är att undersöka hur normer och värderingar formuleras och tolkas i planeringen, vad som värderas som bevarandevärt och vad som inte anses vara det. Samt hur planeringsnormer som baserats på en viss förståelse av kulturarv påverkar expansionsmöjligheter och stadsförnyelse i en stad. Uppsatsen tar avstamp i ett konstruktivistiskt perspektiv varpå historia och arv inte ses som absoluta kunskaper utan som konstruktioner baserade på personliga minnen och erfarenheter. Historia uppfattas ofta som något enbart förknippat med dåtid, men i uppsatsen betonas relationen mellan dåtid, nutid och framtid, och hur föreställningar om det förflutna likväl refererar till samtiden som till framtidsutsikter. Även om en plats lämnar få fysiska objekt att referera till i nutiden är det möjligt att utifrån personliga minnen skapa föreställningar om en plats, imaginära geografier, som bygger på erfarenheter och förutsättningar i nutiden. Kulturarv är inte alltid direkt eller fysiskt påtagligt varpå det lämnar både möjligheter till olika tolkningar och problematik i sättet det kan synliggöras på. Uppsatsen baseras på en fallstudie i världsarvsstaden Karlskrona där aktörer som på olika sätt är i kontakt med kulturarvet har intervjuats för att ge sin syn på Karlskronas arv och vad det innebär för såväl stadens bebyggda miljö som för dess framtida utveckling. För att undersöka detta har även ett antal strategiska dokument granskats som syftar till att vägleda framtida planering i Karlskrona. Formuleringarna kring kulturarvet förefaller vara abstrakta vilket gör det svårtytt vari beslut om motstående intressen rörande bevarande eller utveckling tas, på vilken nivå och på vilken grund de fattas. Konflikter som identifierats i intervjuerna erinrar om vikten av en demokratisk och transparent beslutsprocess som redogör för vilka tolkningar som gjorts eftersom kulturarvet tenderar att uppfattas olika och som därför kan leda till missförstånd som fördröjer beslutsprocesser.