Syftet med denna masteruppsats i fysisk planering är att undersöka hur normer och värderingar formuleras och tolkas i planeringen, vad som värderas som bevarandevärt och vad som inte anses vara det. Samt hur planeringsnormer som baserats på en viss förståelse av kulturarv påverkar expansionsmöjligheter och stadsförnyelse i en stad. Uppsatsen tar avstamp i ett konstruktivistiskt perspektiv varpå historia och arv inte ses som absoluta kunskaper utan som konstruktioner baserade på personliga minnen och erfarenheter. Historia uppfattas ofta som något enbart förknippat med dåtid, men i uppsatsen betonas relationen mellan dåtid, nutid och framtid, och hur föreställningar om det förflutna likväl refererar till samtiden som till framtidsutsikter. Även om en plats lämnar få fysiska objekt att referera till i nutiden är det möjligt att utifrån personliga minnen skapa föreställningar om en plats, imaginära geografier, som bygger på erfarenheter och förutsättningar i nutiden. Kulturarv är inte alltid direkt eller fysiskt påtagligt varpå det lämnar både möjligheter till olika tolkningar och problematik i sättet det kan synliggöras på. Uppsatsen baseras på en fallstudie i världsarvsstaden Karlskrona där aktörer som på olika sätt är i kontakt med kulturarvet har intervjuats för att ge sin syn på Karlskronas arv och vad det innebär för såväl stadens bebyggda miljö som för dess framtida utveckling. För att undersöka detta har även ett antal strategiska dokument granskats som syftar till att vägleda framtida planering i Karlskrona. Formuleringarna kring kulturarvet förefaller vara abstrakta vilket gör det svårtytt vari beslut om motstående intressen rörande bevarande eller utveckling tas, på vilken nivå och på vilken grund de fattas. Konflikter som identifierats i intervjuerna erinrar om vikten av en demokratisk och transparent beslutsprocess som redogör för vilka tolkningar som gjorts eftersom kulturarvet tenderar att uppfattas olika och som därför kan leda till missförstånd som fördröjer beslutsprocesser.

Avhandlingen undersöker hur 21 unga människor inom ramen för längre intervjuer berättar om och reflekterar över sina liv. Ungdomarna har intervjuats som 15-, 17-, 22- och 25-åringar. Intervjuerna analyseras som livsberättelser, ett teoretiskt och metodolo-giskt perspektiv som fokuserar deras sätt att tolka och skapa mening i sina egna liv. Studien har ambitioner i två riktningar: Dels är det en samtidsstudie som undersöker hur villkoren för att bli vuxen ser ut och hur ungdomar förhåller sig till vuxenblivande. Dels är det en metodstudie i meningen att den lägger stor vikt vid hur livsberättelser konstrueras situationellt och kulturellt. De starka kopplingar som finns mellan ungdomars sätt att uppfatta sig själva och de livsberättelser de konstruerar håller samman dessa båda perspektiv. Arbetet koncentreras till tre huvudfråge-ställningar: hur erfarenhet och förväntan samspelar i ungdomarnas berättelser, hur deras berättelser anknyter till dominerande kulturella narrativer samt hur betydelser av att bli vuxen konstrueras och förändras över tid i deras livsberättelser. Vuxenblivande handlar i hög grad om en strävan efter identitet, självständighet och en plats i samhället. Studien visar hur detta kan förstås som en process där erfarenheter av det förflutna på olika sätt tvinnas samman med förväntningar inför framtiden. Den understryker också hur komplex och mångfacetterad övergången från ung till vuxen är och att innebörden i att vara vuxen varken är självklar eller definitiv. De livsberättelser ungdomarna konstruerar växer i hög grad fram i förhandling med starka narrativa life-scripts. Sådana scripts strukturerar deras berättelser och utgör en grund för de utvärderingar de gör av sina liv. Studien pekar också mot att ungdomars livsberättelser ingår i en dubbel hermeneutisk process där en Stor Berättelse om det individualiserade samhället tolkas och reproduceras. / This thesis investigates how a group of 21 young people narrate and reflect on their lives within the framework of long interviews. The participants were interviewed at the ages of 15, 17, 22 and 25 years. The interviews are analysed as life-stories, a theoretical and methodological perspective which illuminates the interviewees ways of interpreting and constructing meaning in their lives. The study has two aims: firstly it is a contemporary study with the goal of investi-gating what the conditions for entering adulthood are, and how young people relate to becoming an adult. Secondly it is a study of method which places great importance on how life-stories are constructed situationally and culturally. These two perspectives are linked by the strong connections that exist between the young people’s way of understanding themselves and the life-stories they construct. The work is concentrated to three main questions: how experience and expectation interplay in the participants stories, how their stories relate to dominant cultural narratives, and how meanings of becoming an adult are constructed and change over time in their life-stories. The process of becoming an adult mainly involves the search for identity, autonomy and place in society. The study demonstrates how this can be understood as a process where experiences from the past interplay with expectations for the future. It highlights the complexity and diversity of the transition from youth to adulthood, and the fact that meanings of adulthood are neither self-evident nor definite. Life-stories as told by the participants arise to a large degree in negotiation with narrative life-scripts. These scripts structure the stories and provide a basis for evaluation of their own lives. The study also points out that young people´s life stories are part of a double hermeneutic process where a “Grand Narrative” about the individualised society is interpreted and reproduced.