<p>Den fria rörligheten för personer är en av de fyra grundläggande friheterna inom Europeiska unionen. Artikel 39 EG föreskriver att rätten till fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen. Denna rätt innebär att medborgare i en medlemsstat har rätt att förflytta sig fritt inom de andra medlemsstaternas territorium och att uppehålla sig där för att söka arbete samt rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning. Den nämnda artikeln föreskriver även att fri rörlighet för arbetstagare skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.</p><p>Den fria rörligheten är dock inte absolut utan den begränsas på olika sätt. Redan i fördragstexten finns det förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Dessutom finns det undantag utanför fördraget, så kallade tvingande hänsyn i allmänintresset, som EG-domstolen har uttalat sig om och i vissa fall även godtagit. Denna uppsats utreder omfattningen av diskrimineringsförbudet respektive undantaget i artikel 39 EG. En analys sker av EG-domstolens praxis avseende vilka nationella regler som står i strid med artikel 39 EG. Huvudsyftet är att klargöra var gränsen går mellan nationella regler som är förbjudna och sådana regler som anses tillåtna. Uppsatsen utreder även frågan om vilka rättfärdigandegrunder, utöver de uttryckliga undantagen i fördraget, domstolen har använt sig av för att begränsa arbetstagares rätt till fri rörlighet.</p>

Den fria rörligheten för personer är en av de fyra grundläggande friheterna inom Europeiska unionen. Artikel 39 EG föreskriver att rätten till fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen. Denna rätt innebär att medborgare i en medlemsstat har rätt att förflytta sig fritt inom de andra medlemsstaternas territorium och att uppehålla sig där för att söka arbete samt rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning. Den nämnda artikeln föreskriver även att fri rörlighet för arbetstagare skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Den fria rörligheten är dock inte absolut utan den begränsas på olika sätt. Redan i fördragstexten finns det förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Dessutom finns det undantag utanför fördraget, så kallade tvingande hänsyn i allmänintresset, som EG-domstolen har uttalat sig om och i vissa fall även godtagit. Denna uppsats utreder omfattningen av diskrimineringsförbudet respektive undantaget i artikel 39 EG. En analys sker av EG-domstolens praxis avseende vilka nationella regler som står i strid med artikel 39 EG. Huvudsyftet är att klargöra var gränsen går mellan nationella regler som är förbjudna och sådana regler som anses tillåtna. Uppsatsen utreder även frågan om vilka rättfärdigandegrunder, utöver de uttryckliga undantagen i fördraget, domstolen har använt sig av för att begränsa arbetstagares rätt till fri rörlighet.