Studiens huvudsyfte var att genom observationer och gruppintervjuer med barn studera, analysera och undersöka vad som enligt barnen själva motiverar dem till att deltaga, eller inte, i fysisk aktivitet och lek. Studien är kvalitativ och inspirerad av hermeneutik. Jag har utgått från en intervjuguide och genomfört sex gruppintervjuer med barn i åldrarna 8–10 år. Gruppindelningen genomfördes med avseende på barnens intresse för fysisk aktivitet, där den ena gruppen innehöll barn som var positivt inställda till fysisk aktivitet medan den andra gruppen innehöll barn som var mindre intresserade av fysisk aktivitet och lek. Jag har även gjort observationer på tre fritidshem. I samband med observationerna när barnen exempelvis klättrade, sprang eller spelade innebandy tog jag anteckningar där fokus låg på de olika fritidshemsmiljöerna där barnen befann sig. Därtill fokuserade jag även på miljöer där vuxna var närvarande samt där vuxna saknades för att undersöka på vilket sätt barn kan motiveras av vuxnas närvaro till att vara fysisk aktiva. Resultatet har analyserats genom en tolkande ansats och detta visar att kamratgrupper påverkar barn genom sociala markeringar och om individen tillmäts någon social kompetens, samt att barnen upplever att olika faktorer påverkar deras motivation till fysisk aktivitet. De faktorer som främst stimulerar och motiverar barn till att vara fysiskt aktiva var: miljö, vuxennärvaro, sociala relationer och direktinflytande i fysisk aktivitet och lek. De olika faktorerna visar att den fysiska miljön kan motivera barn till att vara mer fysiskt aktiva. Den fysiska aktiviteten och leken upplevs enligt barnen som intressant när de träffar andra jämnåriga och har sampel med dem. Därigenom utvecklar de sin sociala kompentens. Den fysiska aktiviteten och leken upplevs däremot som tråkig när någon enskild individ vill bestämma över, och ”trycka ner” andra, då tappar barnen istället intresse för aktiviteten. / <p>2021-01-08</p>