Uppsatsen utreder om RB 30 kap 9 § uppfyller kraven i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 50 och Tillämpningskonventionen till Schengenavtalet artikel 54 avseende tre aspekter av ne bis in idem: kravet på slutgiltig prövning, kravet på straffrättslig karaktär samt kravet på samma gärningsidentitet. Svensk rätt har ej allmängiltiga kriterier för prövningars slutgiltighet men generellt är beslut som avslutar straffrättsliga förfaranden ej slutgiltigt förutom vid domstols dom. I EU-rätt har begreppet ’slutgiltig’ en autonom betydelse som utgår från beslutets slutgiltighet enligt den nationella rättsordningen det härrör ifrån, i vilken mån beslutet grundats på en prövning i sak samt uttömmandet av ordinära nationella rättsmedel. Svensk rätt uppfyller de EU-rättsliga kraven avseende beslut om nedläggning av förundersökning, åtalsunderlåtelse, strafföreläggande och domstols dom men ett riskområde kan identifieras avseende beslut som ej är slutgiltiga enligt svensk rätt men som i hög grad baseras på prövning i sak: negativa åtalsbeslut och beslut om nedläggning av åtal. Detta med hänsyn till att EU-domstolens extensiva tolkning av vad som är extraordinärt rättsmedel sannolikt omfattar återupptagande av straffrättslig förfarande efter någon av dessa två beslut. Ne bis in idem i EU-rätten förbjuder multipla prövningar av straffrättslig karaktär och kräver att medlemsstaterna vid tillämpning av multipla prövningar av samma gärning gör en bedömning av prövningarnas karaktär utifrån: överträdelsens kvalificering och art samt art och stränghet i den sanktion kan åläggas. Enligt kriterierna var skattetillägg att bedöma som en straffrättslig prövning som ej kunde kombineras med prövning av skattebrott – svensk rätt anpassades härtill 2013. Sedan dess har möjlighet att bedöma flera prövningar som en sådan vid tillräckligt nära samband utvecklats i EU‑praxis varför svensk rätt åter skulle kunna nyttja multipla prövningar. Bedömning av gärningsidentitet görs i svensk rätt utifrån varierande kriterier: de yttre omständigheterna tid och rum, vilka skyddsobjekt gärningsmomenten inskränker eller den obrutna förfogandekedjan över viss egendom. EU-rätten tillämpar istället exklusivt de yttre omständigheterna samt deras syfte. Bedömningen enligt dessa kriterier motsvarar ej bedömning som görs enligt kriterierna skyddsobjekt eller obruten förfogandekedja men medlemsstaterna kan tillämpa andra kriterier förutsatt att minimiskyddsnivån upprätthålls. Fortsatt tillämpning av andra kriterier borde därför kombineras med en prövning av gärningsidentiteten enligt de yttre omständigheterna.