Denna kandidatuppsats utfördes i samarbete med designteam från två svenska konfektionsföretag och riktas mot designteknik inom ämnesområdet textilteknologi. Studien syftar främst till att undersöka likheter och skillnader mellan 3D-avprovning och fysisk avprovning och vilka eventuella fördelar eller risker som 3D-avprovningar i så fall kan medföra i produktutvecklingen. Studien undersöker även, via uppföljningsintervju, designteamens upplevelser av att analysera 3D-avprovningar. Tidigare studier visar att företag i konfektionsbranschen använder 3D-avprovningar som verktyg för att bland annat reducera ledtiden i produktutvecklingen, genom att inte vara bundna till fysiska avprovningar och prototyper. Även om 3D-användning gör tidsbesparing möjlig så har fysisk avprovning en betydande faktor för produktens slutliga komfort och estetik. Respektive designteam, som inte hade erfarenhet av 3D, fick därför analysera och kommentera 5 stycken 3D-simulerade plagg. Dessa kommentarer jämfördes sedan med kommentarer från utförda designteamens fysiska avprovningar. Jämförelsen visade att designteamens önskade justeringar vid 3D-avprovning skulle medföra fler design- och mönsterändringar än vid fysisk avprovning. Detta tyder på att beslut som avgör plaggets passform och design inte bör utföras genom enbart 3D-avprovningar. Inga justeringar utfördes via beslut i 3D, endast fysiska avprovningar har legat som grund för designteamens eventuella vidare produktutveckling av plaggen. Hade designteamen däremot utfört justeringar baserat på 3D-avprovningar, parallellt med ändringar baserat på fysiska avprovningar, hade följande fysiska prototyper troligtvis medfört synliga skillnader i passform och design. Dock visade intervjuer med erfarna användare av 3D, samt uppföljningsintervjuerna med designteamen, att designteam kan använda 3D-teknik som kommunikationsverktyg, i ett tidigt skede i produktutvecklingen. Detta för att verifiera att designteamet har en gemensam uppfattning om plaggets generella utformning. / This bachelor’s thesis is written with a focus on design technology in the field of textile technology and was in a collaboration with design teams from two Swedish clothing companies. The study is primarily aimed to examine similarities and differences between 3D-fitting and physical fitting. The study also investigates what benefits or risks 3D-fitting might result in regarding the garment development. Further, the study examines each of the design team's individual experiences of analyzing 3D-fitting via follow-up interview. Previous studies show that companies in the clothing industry use 3D-fitting as a tool to reduced lead time in garment development, by not being tied to physical fitting and physical prototype. Although 3D use makes time saving possible, physical fitting is a significant factor for the comfort and aesthetics of the final garment. Each design team, having no prior experience in 3D, analyzed and commented on 5 pieces of 3D simulated garments. These comments were then compared with comments from the design teams’ physical fittings. The comparison showed that the design teams desired adjustments in 3D-fitting would result in more design and pattern changes than at the physical fitting. This indicates that decisions that effects deign or fit of the garment should not be performed only by decisions via 3D-fitting. No adjustments where done from decisions in 3D, only the physical fittings have been the basis for the design team's further product development of the garments. However, if the design team had made adjusted based on 3D fittings, in parallel with changes based on physical fittings, the following physical prototypes would likely show visible differences in fit and design. Interviews with experienced users of 3D, and follow-up interviews with the design teams, showed that design teams can use 3D technology as a communication tool, in the early stage of the garment development. This would be to verify that the design team has a common idea of garment's general design and fit.